Idag har hela mitt liv skitit sig och jag vill bara ligga och gråta och gråta. Jag vill aldrig mer äta, aldrig, för jag orkar inte med den här äckelkroppen och det här äckellivet. 

Fast det säger jag inte till någon. Jag skrattar, ler och säger att jag bara är lite trött. För det är för farligt att låta någon veta, allt det där som egentligen finns i huvudet. De där tusen signalerna och känslorna som rör sig som elektricitet och rör upp allt.

Idag var sista gången med gruppen. Vi har bestämt att vi ska ses utanför SCÄ och det känns så himla bra. Fick en jättegullig liten lapp man ska ha i plånboken av psykologen som avslutningspresent. 

Sedan jag gick jag ut i den förbannat vackra snön. 

Jag känner världens finaste människor. Som låter mig äta av deras lunchlådor, delar med sig av sitt kaffe varje dag, bjuder in till takterassfester med bål på sommaren, låter mig få deras kaffebryggare för att jag ska flytta hemifrån, frågar hur jag mår, lyssnar på mig och bara finns där på sitt sätt. 

Ändå är jag så fel. Jag förtjänar inte det här... 

Jag älskar dig syster, när du gråter för att våra föräldrar inte bor tillsammans och du måste lämna den ena. När du ställer dig i ett hörn och tårarna rullar ner för dina kinder och jag är den enda som får ta upp dig. Bära dig som jag jag gjorde när du var en liten bebis. Tar dig i famnen och kramar dig, bäddar ner dig i min säng och säger att alla alltid kommer finnas för dig. Jag är så ledsen att jag inte kunnat skydda dig från allt, som jag borde ha gjort som din storasyster. Men jag kan inte göra mer än att finnas för dig från och med nu och för alltid. 

Jag önskar att jag kunde få säga att allt bara är bra. Att livet är en värdfull plats för mig. Fast i natt, låg jag i famnen på min sovande pojkvän och tänkte på hur jag skulle försöka ta livet av mig. Hur jag skulle börja svälta mig igen för att jag är så katastrofalt totalt misslyckad. 

Jag har inte svultit mig idag. Jag lever. Jag går sönder men är samtidigt ganska glad trots min ångestattack just nu som ligger som en sten över bröstet. Imorgon ska bli en bättre dag och sedan ska hela mitt liv bli så fantastiskt, för det förtjänar alla. Nästan. 

Ligger hemma i min säng, nu i slutet av januari, ett nytt år och pluggar och äter hallon. Frysta som inte riktigt har tinat och inte riktigt smakar ännu, en ganska bra symbol för mitt liv just nu faktiskt. För jag har varit så totalt genomfryst och nu börjar det liksom tina lite. En del i taget. Förra året vid den här tiden ville jag dö. Året innan dess också. Det vill jag inte idag. Och det är en sån jävla seger att jag inte tror någon förstår. 

"And I've bled every day now, for a year, for a year,
I did send you a note on the wind for to read....

I am lost,
I am lost, in our rainbow, now our rainbow has gone"

Jag är värdelös. Jag är ful. Jag är inte värd någonting bra i det här livet. Jag är tjock. 

"Är det rättvist att säga så, till den där lilla inuti en?"

Ja, för det är ju sant.  

Snart är det november. Skönt. För då har mitt liv ett mål. I sommar ska jag flytta hemifrån. Åh gud låt sommaren komma fort. Ska lägga undan 10 000 kr så jag har till hyran de månader jag inte pluggar. Att flytta hemifrån är min räddning men jag är så jävla rädd för det. För allt jag lämnar bakom mig. Hur ska det gå för min fina familj? Men vad kan jag göra samtidigt? Jag kan inte bo hemma hela livet. 

Fy fan vilken ångest jag har. Jag är så tjock dessutom. Imorgon ska  jag för i helvet träna. Jag måste! Klockan är inte ens elva en men jag står inte ut med mina tankar, så god natt.  

7 november

Fortfarande ångest. Dock är det på sätt och vis bra för då blir jag knappt hungrig. Fast jag orkar inte mer egentligen. Har ätit bra i flera dagar. Alltså bra som i lite. Idag har jag i princip bara ätit ***. Är lite hungrig, men man bara tänker på något som får magen att vända sig in och ut av ångest så går det. Ska bli smal.