En dag består av ens bästa vänner, som sovit över som man gör frukost till. Som man säger åt att springa till tunnelbanan för att hinna medan man sminkar sig en stund till. En dag består av när man ser på dem man älskar, och bara älskar ännu mer. Sådär så att hjärtat liksom sväller i bröstet. En dag består av när de grälar med varandra. Medan man själv sitter och suckar och ber dem att skärpa sig. 

En dag består av små små snöflingor som sakta faller ner och snuddar ljudlöst vid trottoaren. När man springer till skolan är det så jävla kallt för att man har alldeles för lite på sig att man svär hela vägen. En dag består av det där vemodet.

Det här året, har varit så omvälvande för mig. Det har förändrat mitt liv och mitt tankesätt så totalt. Det har lärt mig att livet är så fantastiskt hemskt och så fantastiskt underbart. Och det är så det ska vara. Punkt.  

Jag är inte död, jag är bara väldigt odöd. Jag börjar likna något vid lycklig. Det där mörka molnet hänger fortfarande över, men man behöver inte hänge sig det totalt. Jag pratar med mina bästa vänner. Berättar allt det där jag aldrig vågat förut, och de berättar saker de aldrig berättat och jag förstår plötsligt att jag inte är ensam om allt. Jag är inte dömd att må dåligt. Det är inte det jag är född till. Jag är en människa precis som alla andra, och som en del har jag fått ta så fruktansvärt mycket skit. Från mig själv, och andra. Men det är slut på det nu. Nu ska jag börja leva igen fullt ut på riktigt. 

Fast jag oroar mig för massa andra, det kan jag inte förneka. Jag vill bara ta hand om dem, samtidigt som jag bara vill skrika åt dem att de måste göra det själva. För ingen annan kan göra en lycklig igen, man kan hjälpas åt och stötta varandra. Men ibland finns det gränser.  

Jag blir arg över andras vänner, som låtsas bry sig så mycket och finns där. De finns där, på sms, på facebook. På ett bekvämt avstånd utan att behöva anstränga sig det minsta lilla. Så fort det blir för läskigt, så fort det innebär jobb försvinner det. Men vet ni, livet är jävligt läskigt. Det är jobbigt. Ibland outhärdligt. Men det är också underbart och framförallt bara en gång och det vi har är varandra. Det enda som egentligen spelar någon roll är det faktum att vi gör det tillsammans, på gott och ont. 

Så för i helvete, lägg er själva åt sidan lite. Åk till sjukhuset, håll hennes hand för hon behöver det. Hon behöver veta att ni finns där på riktigt. Det är vad jag gör för mina vänner. Allt. Är deras familj och hjärta när inte deras räcker till inte eller orkar slå. Visst, det är tungt men jag vet att de gör samma sak för mig sen. 

Och kan ni inte göra det. Sluta låtsas finnas där.  

December. 

Jag älskar december, jag älskar julen. Jag älskar alla ljus, julgranar, hysteriska julsånger och julfilmer. Stämning, snö och isiga gator.

Förra året vid den här tiden var allt så himla annorlunda, och jag är så glad att jag inte är där. Vissa dagar har jag aldrig mått så dåligt och vissa dagar har jag varit så glad att jag vill skjuta upp genom taket.

December är slutet på någonting, och början på någonting mycket bättre.  

(raderad bild)

Här är jag. I våras när jag var för smal och så himla olycklig. 

Jag kanske ångrar denna bild. Men jag tänker låta den ligga upp ett tag i alla fall. För att visa, att man inte ska skämmas. Inte skämmas för att man mår dåligt, för att man mått dåligt. Att man kan förändras och att man kan må bättre. 

Ibland funderar jag på att lägga upp en bild på mig själv. Fast å andra sidan varför det? Det är ganska skönt att kunna skriva vad jag vill och det finns ingen risk att någon vet att det är jag. Men ändå kan jag tycka, vad har jag att dölja? Att jag har mått dåligt? Ja, det har jag. Det är inget jag skäms för. Visst skäms jag för saker jag skrivit och saker jag gjort. Men det är inte vart jag står idag. Och det är jag stolt över. 

Denna helg har jag fått höra att jag är omtyckt, att jag är vacker, att jag är underbar, att jag är fin. 

Jag önskar bara att jag kunde få tro på det. Verkligen få känna det.  

Att jag inte bytte gymnasium. Att jag inte berättade för någon hur dåligt jag mådde. Att jag slutade äta. 

Men jag skulle aldrig vilja ändra det. För det har gjort mig till den jag är nu. Jag ser det som en... tillgång. Nu gör jag det.