Oj vad många dagar det var sen jag skrev nu såg jag. Tiden går så skrämmande snabbt ibland. Förut tyckte jag att allt höll på så länge, höstlöven låg där på marken i massa dagar. Man kunde pulsera genom dem. Ha lövkrig och ta promenader. Dagarna tog aldrig slut. Nu tycker jag att löven hinner skumpna ihop bara man vänder sig om. 

I torsdags träffade jag min nya behandlare. Så mycket bättre! Ska nu arbeta på min självkänsla. Följa upp maten. Kanske vara med i någon grupp. Kanske självkännedom, fast det var hon inte säker på. Ingenting är så säkert. Jag känner mig lite rädd jag med.

Drömde att jag ville ta livet av mig i natt. Eller nej jag ville inte, men jag stod inne på toaletten med massa värktabletter i handen. Tryckte ut dem en efter en. Men tänkte att jag inte alls ville dö. Vaknade, med ångest. Jobbig dröm som tyngt ner mig hela dagen. Verkligen. Surig familj som i verkligheten också ibland kan få mig att vilja ta livet av mig. Mår dåligt idag för att jag känner mig tjock, ful och otillräcklig på alla sätt. Fel på alla sätt. 

Vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer, löngtar efter något som kan rädda mig.  

Idag är det kanelbullens dag, en löjlig dag måste jag säga erkänna. Men samtidigt lite löjligt trevligt sådär. Nästa år önskar jag bara att jag vågar äta bullar, eller låt mig rätta mig själv, att jag kan tillåta mig själv utan ångest. Jag kanske ska äta en bulle senare. Jag får se. Fast jag tror inte det. 

På torsdag har jag samtal igen. Med den nya. Känner mig ganska förväntansfull inför detta, till skillnad från total uppgivenhet som jag brukade känna förut. Promenerade hem över bron förut och kände mig... duktig. Inte en vanlig känska i mitt liv då jag mest känner mig otillräcklig och ful och inte alls duktig.

Men samtidigt, måste jag vara duktig ? Nej det måste jag inte. Det måste jag inte. Jag måste inte ta ansvar för andra människor, men jag måste ta ansvar över mig själv. Det är vad jag vill ha sagt idag.  

Hur kan man vara så förbannat lycklig och så ensam och helt jävla förkrossad samtidigt? 

Uppriktigt sagt, en fråga. Vill springa och skrika och vara lycklig. Samtidigt som jag bara vill gömma mig någonstans. Gömma mig för att jag känner mig så otillräcklig. Att jag aldrig duger. Varför svarar han inte på mina sms? Varför tillät jag mig själv att sluta svälta? Varför kan jag inte bara låt miga själv vara lycklig?

Det är så tragiskt med ätstörningar. Så många. Så många. Vad är det för fel på det här samhället egentligen? Ikväll är det i alla fall fel på samhället. Och i mitt huvud. 

Ju mer dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma 

Kanske den svåraste eller lättaste frågan i världen. Kärlek för mig är villkorslöst. Man är beredd att offra sig själv, kasta sig huvudstupa för branter och ibland bara sitta där i timmar med huvudet i knät och stryka över håret. Att ta ett kliv ur sitt eget liv. Att se att någon annan står där, att man står där tillsammans. Att man litar på varandra till hundra procent, man litar på att man har varandra. 

Sen kan kärlek vara fruktansvärt. Man får fjärilar i magen blandat med taggiga stenar. Man har inte den minsta tillit utan ser bara blint med rödad blick.

Oavsett, skulle jag aldrig vilja leva utan kärlek.  

Den mat sjunker sakta, som spisas med tårar.

Ryskt ordspråk.

Frukost: Fil med branflakes + 3 mackor

Fika: Chokladtårta

Mellanmål: Äpple

Middag: Rotfrukter med kyckling

Har ätit alldeles för lite idag egentligen. Men ja, bakis och fikaångesten till trots har jag ändå gjort mitt bästa. 

Tack alla ni som gillar mig. Tack alla ni som umgås med mig. Tack för att ni ringer mig, för att ni bjuder in mig på middagar, sitter bredvid mig i klassrummet och bara finns där fast vi inte ens känner varandra så bra än. 

Kom hem i gryningen, trött men lycklig.

Idag har jag lagat mina favoritskor och de står och väntar på mig i hallen. För imorgon ska jag ha på mig dem. Och försöka att erövra mitt liv igen.  

Hårda klackar som ekar dämpat mellan husväggarna när de slår mot asfalten. Klack, klack, klack. Det är mörkt förutom de gula ljusskenen från gatulyktorna och förutom enstaka fönster som står på glänt och släpper ut en ljuskägla över den blåa natten. Hon håller min arm. Två vänner marscherande, som två soldater på väg för att slåss. Någon på andra sidan gatan skrattar till och försvinner sedan in i en port med en kille. Vi ser båda längtansfullt efter dem. Visst, vi har varandra. Vi håller alltid varandras händer när det behövs. Vi torkar alltid varandras tårar och säger alltid uppmuntrande saker. Fast innerst inne vet vi nog att vi båda är för trasiga för att verkligen kunna hjälpa varandra. En halt hjälper en blind, som man brukar säga. Ja ni förstår poängen. Uppsluppet återupptar vi vårt ytliga samtal om kvällen. Om klubben vi ska till, vars dunkande basgångar kommer allt närmre och närmre. Först som en avlägsen mygga men tilltar snart i full kraft. Människor samlas omkring oss i kön och bådas ansikten är idel leende. Det känns som om mitt ansikte ska spricka. Jag vet inte om hennes också gör det bakom de röda läpparna.
 

Rökmaskinen kastar ut dimma, känns lätt patetiskt men kastar som en skyddande slöja över rummet. Över dansgolvet med hundratals dansande människor. Alla ser ut att vara på jakt efter något. Efter någon. Eller bara känslan av att känna sig älskad och att räcka till. Det är då jag ser honom. Genom dimmorna. Bakom de blinkande ljusen. Hans ansikte som skulle kunna lysa upp hela mitt rum, det är jag säker på. Fast då kommer hon. En tjej med blont hårsvall som tyckte kunna ta över hela jorden, om hon bara ville. Plötsligt känns mitt hår så fruktansvärt otillräckligt. Hennes läppar ser ut att kunna erövra hela universum, vackra och inte alls lika mina. Hela jag känns otillräckligt. Jag petar nervöst i min lugg, illa till mods vänder jag mig om för att slippa se mitt livs kärlek i ljusskenet med någon annan. Fast inners inne vet jag att det bara är en naiv dröm.

Timmarna flyter på. Svetten rinner nerför min panna och mina fötter gör ont. Varken jag eller min vän kan knappt hålla oss upprätta när vi skrattande tar oss ut från klubben. Var det en lyckad kväll? Det vet vi inte riktigt. Ingen av oss är säkra på någonting. Plötsligt petar någon mig på axeln.

”Du tappade den här”
 

Mitt livs kärlek står där. Med min sjal i handen. Han ler. Jag är förstenad.

”Tack…”, mumlar jag nervöst. Blossande och arg på mig själv för att jag inte kan säga någonting roligt och smart.
 

Fast som genom något mirakel fick jag fram en hel mening. Han fick fram en hel mening. Om att han prompt ville följa mig hem. Vilket kanske var vettigt då jag antagligen ramlat på närmsta gatsten annars. Vi skiljdes åt i min port. Han lovade att han skulle ringa mig.
 

För han hade blivit så fruktansvärt förälskad i mitt hår och mina läppar. 

Mitt humör är som en berg-och-dalbana. Eller som solen, som ser ut att gå upp och ned fast egentligen gör den inte det. För solen är konstant, och det är vi andra som snurrar runt den. 

Eller ja, vad ville jag ha sagt med det där? Att man vaknar med ångest och vill dö, bara för att det är en ny dag. En ny dag som man inte vet vad den kommer att innehålla. Man kan gissa sig till hälften, självhat, självförakt och det som gör att man inte vill gå upp någonsin mer. Fast sen så slås man av att dagen kanske kommer att innehålla mer än så. Kanske träffar man fina vänner. Kanske träffar man nya vänner. Kanske får man en komplimang. Kanske är det bara en dag.

Vi pratade om det där med dagar igår. Att man måste lära sig att varje dag är inte alldeles underbara och speciella. Utan de kan vara helt ordinära. Dagarna går, och det är ju det som är livet.

Inte visste jag att alla de där dagarna som kom och gick var livet.