Idag har jag känt mig så himla vemodig. Och det är ju en klar förbättring från när man vill hoppa ut genom fönstret. Kände mig helt okej, jag kändes okej. Längtade lite efter snöiga dagar inomhus, hemma med te, i skolan med de andra hemma hos vänner i deras kök. 

Har ätit så exemplariskt duktigt idag och till och med det kändes helt okej.

Har dock lite ångest över hur trasig den här världen är. Inte bara jag.  

Känner för att sitta i en skog.  

Jag kan ärligt talat inte skriva vad jag känner. Kan inte uttrycka vad jag känner för det är så... mycket en känsla. En känsla som jag på sätt och vis egentligen inte känner till, eller den ingår liksom inte i basutbudet. Känns som en smärta. Känns som ett magknip. Känns som om man inte kan sitta still. Känns som om man vill gömma sig. 

Lunchgruppen idag var bra, fast jag kan inte hjälpa att känna mig så dålig för att jag gått upp (och går upp) i vikt. Fast ibland skiter jag i allt det där.

Men då känner jag mig tom och livet känns meningslöst.

Det lustiga är nog hur bra man är på att dölja saker, för det antar jag att andra är också. Få som känner mig skulle beskriva mig som någon depressiv typ. Utan istället den där alltid glada, tillgängliga och ja... Men i mig är det allt annat än sant, även om jag försöker.  

Jag är rädd inför framtiden. Rädd för framtiden. Rädd för hur mitt liv kommer bli, eller hur det inte kommer att bli. Tänk om jag aldrig blir lycklig? Tänk om jag aldrig får barn? Tänk om jag aldrig träffar någon jag vill leva med och gifta mig med och vara lycklig med? 

Sånt tänker jag på när jag ligger i sängen i mörkret och försöker sova. Fast hjärnan liksom hakar upp sig. Så nu tar jag min tillflykt till mina böcker, och kanske ska måla naglarna.

Imorgon ska jag på lunchgrupp igen. Sen skolan. Sen träna.  

Jag har flera olika bloggar. Det har nästan blivit som mina olika personligheter, mina olika sidor. En glad sida, där allt bara är bra. En sida som är sjuk, men kämpar och peppar. En sida som bara är arg, ledsen och ibland omöjlig. Kanske borde jag förena dessa någon dag? 

Vilken blog jag skriver i beror på hur jag känner. Just nu känner jag mig ledsen, arg och omöjlig. Och därför skriver jag bara här.

Fast även om mitt mående svajar. Även om jag svajar gör inte mitt ätande det, i princip i alla fall. Så ingen behöver oroa sig för mig längre. Även om jag hela tiden balanserar på en tunn tunn linje.  

Dags att möta sanningen. Det är lättare att vara ensam.

Jag sätter ner fötterna på den kalla parketten som ekar dovt i det tysta rummet. Den bleka vintersolen strålar genom fönsterrutorna och lägger sig över det bleka rummet. Gör att de vita väggarna ser nästan gråa ut, de enkla möblerna ser ännu dystrare ut och lika kallt som golvet mot mina fötter. Jag sträcker försiktigt på mig, sträcker upp armarna mot det vita taket och gäspar svagt. Kylan i rummet omsluter mig som en vindpust och får mig att lägga armarna i kors över bröstet och huttra till. Småskuttande hoppar jag mot badrummet för att ta så få steg som möjligt. Jag sträcker mig efter den stora gråa tröjan jag slängt slarvigt på golvet kvällen innan och drar den över huvudet. I några sekunder består världen bara av grått, varmt garn innan jag står öga mot öga med mig själv i spegeln. Mitt blonda rufsiga hår som markerar det bleka ansiktet. Mitt ansikte ser ungefär ut som en vinterdag. Färglös, en smula håglöst men ibland en smula gnistrande. Fast inte idag. Idag finns där mest snömodd och krossade drömmar. Jag suckar och drar fingrarna genom håret innan jag beger mig mot köket.

Kaffebryggaren puttrar svagt och ute på gatan faller försynta snöflingor från en grå himmel. Kristallerna lägger sig i det redan vita havet på gatorna och jag sneglar ut genom fönstret på en kvinna som försöker köra sin barnvagn genom en ovanligt stor hög av snö. Så plötsligt i ögonvrån tycker jag mig se en grön halsduk flyga förbi i vinden. Det är ingen grön halsduk, det är inte han. Det är en konsumpåse. Jag suckar, irriterad över min egen dumhet. Irriterad över att jag är så svag. Trött på att rycka till så fort någonting påminner om honom. Tystnaden känns plötsligt tryckande och jag vrider om knapparna på radion och låter rösterna fylla ut tomrummet i köket och i mig. Eller jag tar tillbaka det där, för tomrummet i mig går inte längre att fylla. En gång i tiden trodde jag det. Alla sa hur det skulle bli bättre, att jag snart skulle vara mig själv igen. Fast jag blir nog aldrig det. Kopparn klirrar mot varandra i skåpet ovanför diskbänken när jag tur en kaffekopp för att hälla upp den svarta drycken. Ånga och kaffedoft stiger från koppen och ger mig en tillfällig känsla av välbehag innan molnet är tillbaka i min mage.

Du hade slutat drömma. Hur kunde jag missat det? Du smånynnade inte längre när du kom in genom ytterdörren. Hur skulle jag tro att något var fel? Du gjorde inte längre det där lilla glädjeskuttet innan du la armarna om mig och lutade hakan mot min axel. Du fick mig att känna mig så stark. Han fick mig att känna mig så färgglad. Men idag rör jag mig som en svart skugga fram över trottoaren. På väg någonstans fast jag vet inte var. Jag har ingenstans jag borde vara, jag har ingenstans jag vill vara. Jag vill hellre leta gröna halsdukar på stan. Jag vill hellre se lyckliga familjer innanför fönsterrutorna på caféer och låtsas att det är jag. Mycket hellre det än att inse vad som är jag. Vad som är mitt och vad som inte längre är mitt.

Hans tårar strömmar ner i mitt hår. Mina tårar strömmar ner i hans. Vi ligger i någon slags hög på soffan i mitt vardagsrum. Han håller krampaktigt fast mig och jag i honom. Det värker så i mitt bröst. För även om han kom tillbaka och sa att han älskade mig. Grät och sa hur mycket han ångrade att han lämnat mig kan ingenting förändra vad han gjort. Kanske kan tiden och våra tusentals tårar ändra på det. Fast innerst inne vet jag nog att vi har förändrats. Vi är inte längre vi. 

Har pluggat hela dagen idag. Försökt gömma mig i mina böcker, men så kommer verkligheten ifatt en. Slog mig i ryggen och drog ner mig på golvet för att stampa på mig. Så känns det ungefär. 

Ikväll vill jag bara ligga i min säng och önska att jag var någon annan.  

Varje sekund går åt till att undvika speglar. Hata min lår, hata min mage, hata mina ben, hata hela mig. Hela min tankeverksamhet går åt till att fundera på hur någon kan stå ut med mig. Hur någon vill umgås med mig. Hur någon kan bjuda med mig på en fest. För vem vill bli sedd med mig? 

Tänkte utmana mig själv idag. Åt ALLA mellanmål som jag skulle och åt till och med godis till kvällsmål. Mår inte bra nu på grund av det. Men jag ska bli av med den ångesten. Och vad är medicinen? Att fortsätta. Att pressa sig själv trots allt hat.

Så ja, okej. Kanske ingen lysande dag. Men inte helt värdelös heller. Känns bara som om mitt hjärta är i tusen bitar som vanligt.  

Kära 15åriga jag. 

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, men också så mycket jag skulle vilja ha ogjort och saker jag önskade att du aldrig fick uppleva.

Mycket av det som händer nu. Och som kommer att hända är inte ditt fel, du vet om det, men vad du inte vet är att det inte finns någonting du kan göra. Allt som händer omkring dig är inte kontrollerbart. Tvärtom är världen ett enda stort kaos.

Men det går att leva med. Och det går att vara ledsen. Det är helt okej att vara ledsen. Det är till och med bra. Gråt så mycket du bara kan. Slå dig, tumla omkring i gräset utan att tänka på gräsfläckar och drick med dina vänner. Plugga inte så mycket, det finns viktigare saker i livet än bra betyg. För du kommer klara dig ändå.

Kära 15åriga jag. Bestäm dig inte för att gå på en diet. Börja inte äta nyttigt för att gå ner i vikt. Du kommer ändå inte lyckas, utan kommer bara dras in i en spiral. Som pågår i fem år till. Fast till slut kommer du bli smalare och smalare. VIlja bli luft och försvinna iväg i luften. Det är inte värt de där låga siffrorna på vågen för du kommer bara önska något helt annat. Du kommer bara famla runt i mörkret.

Kära 15åriga jag... Jag vet inte ens vad jag ska säga. Håll ut bara, och jag önskar att jag kunde krama om dig just nu för att säga att du är bäst och att du duger.