Jag är så arg på mig själv, fortfarande. Fast idag kände jag mig arg för att jag varit så dum att ens ge mig in på allt vad ätstörningar heter. Inte för att det direkt var ett val. Det är en sjukdom, även om jag har svårt att inse det själv. Men som min läkare sa när vi pratade om det, man har ju valet att börja äta igen. Om det inte var så svårt bara. I går åt jag linsgryta till middag, tillagad av mig (då vet jag ju vad det är i) och det kändes så sjukt jobbigt. Är fortfarande HELT SLUT i kroppen. Så himla jobbigt, men jag får skylla mig själv eftersom jag är en idiot. Idag har jag ätit lite isbergssallad bara. Rolig lunch liksom. En hälsning till alla pro-ana som finns där ute, ätstörningar suger. Det är inte ett bra sätt att gå ned i vikt, det är inte bra på något sätt. Tro mig. Man blir inte vacker, fjäderlätt och åtråvärd. Man blir deprimerad, trött och ja inte direkt vackrare (speciellt inte i ens egna ögon). 

Gud vad jag känner att jag måste försvara mig hela tiden. Jag vet inte ens varför. Vill bara att folk ska förstå, eller något.  

Jag har fortfarande inte ätit sedan i söndags och jag är så förbannat trött. Promenerade hem i en och en halv timme i regnet och trodde att jag skulle dö hela tiden. Jag gick och var arg på mig själv. Arg för att jag låter mig själv göra det här, mot mig. 

Lyssnade också på radio. Det var ett program som handlade om utsatta barn i Sverige. Statistiken visar att en halv miljon av landets två miljoner barn lever i hem där det förekommer missbruk eller psykisk sjukdom. Alltså en FJÄRDEDEL av alla barn far illa. Det är helt sjukt mycket. Gud vad jag känner att jag vill göra någonting, jag vill få barn att må bra. Usch. Jag funderar på att börja volontärjobba på BRIS. Något måste jag ju börja fylla ut min tid med istället för att ha ångest jämt och då kan jag ju göra något vettigt. Måste bara må bättre själv först, annars tror jag risken finns att man kan påverka andra negativt.

Så det kan jag se som något slags delmål. Må bättre för att hjälpa andra. Då slipper jag tänka så mycket på hur tjock jag blir (kan man ju önska).
 

Tredje dagen utan mat. Jag känner mig helt skakig, typ domnad i en handen och helt slut. Så härligt. En tanke slog mig förut idag, eller snarare ett minne. När jag var runt 12 år gammal kommer jag ihåg att vi pratade om ätstörningar. Jag kunde verkligen inte förstå hur man kunde klara sig utan mat! Jag kunde inte ens tänka mig att hoppa över en enda måltid. Om jag bara vetat då att jag skulle kunna vara utan mat i tre dagar utan att blinka. Med ångest för nästa måltid. Alla kilon jag går ner kommer jag ändå förr eller senare behöva gå upp. Så idiotiskt men ändå kan jag inte sluta. Fan. 

Att skönheten ligger i betraktarens öga är så sant. Men när det gäller min kropp är jag betraktaren. Och ingen nådig betraktare. Alla andra är vackra. Alla andra har perfekta kroppar, men inte jag. 

Min anorexi är en patetisk sjukdom. Jag förväntar mig inte att någon egentligen ska förstå, för det gör jag inte ens själv. Hur man kan få sån panik för att man äter. Hur det kan kännas som om väggarna ska falla in på en. Som om rummet krymper medan man själv sväller.  Innerst inne vet jag att det handlar om helt andra känslor, inte om utseende och vikt. Tyvärr har jag inte lyckats övertyga mig själv om det bara. Tyvärr. 

Andra dagen utan mat. Imorgon ska bli den tredje.  

Jag är sämst så jag fortsatte äta efter matschemat. Fick mer mediciner för att de inte hjälpte. Vägde mig och grät, för första gången inför läkaren på grund av min vikt. 63 äckliga kilon. Fortsatte följa matschemat en vecka efter det. Men nu orkar jag inte mer. Orkar inte mer ångest. Idag har jag cyklat, sprungit, simmat, promenerat och inte ätit någonting. Behöver inte äta förrän på torsdag. Så nu kanske jag blir av med i alla fall något äckligt kilo. Min kropp är bara en stor dallrande fettklump.

Jag har ju följt ett matschema i några veckor nu. Har slutat med att jag har hetsätit massor och gått upp i vikt. Vet inte hur mycket för jag vågar verkligen inte väga mig. Men idag kom jag fram till en sak. Jag vill inte bli frisk. Jag vill INTE. Jag ska gå ner i vikt nu igen. När jag börjar skolan igen i höst kommer jag kunna gå ner i vikt för då kommer jag få vara ifred. Sommaren är fan hopplös för då är man med folk hela tiden. Men jag ska i alla fall sluta äta sex gånger om dagen så kanske jag slutar vara så jävla tjock som jag är nu. 

Jag vill inte leva just nu. Så känns det. Känner mig inte ett dugg gladare nu än när jag inte åt. Så då vill jag hellre vara smal och olycklig än tjock och olycklig som nu. Nej nu ska jag gå ner.  Inga mer återfall, inga mer hetsätningar, tillbaka med förbjudetlistan och  nu räcker det. Skärpning. 

Jag har ångest. Sån ångest för att jag åt godis igår, och ganska mycket middag. Mådde illa i morse när jag vaknade och ångrade mig, ångrade, ångrade mig så jävla mycket. Har haft ont i magen sen dess. Jag vet inte varför för det var ju inte som att jag hetsåt eller något, bara vanligt för mycket. Logiskt, eller? Åt i alla fall frukost idag och sedan dessutom mango. Ikväll blir det jobbig mat, tortellini. Usch, och imorgon buffé då det är midsommar. Jag kommer bli så tjock. Måste banta resten av helgen sen. Måste bli bättre på att äta i alla fall lite frukost för medicinens skull, plus att jag faktiskt inte går upp i vikt av att äta en halv portion gröt med kanel. Kan nog snarare bara vara bra för att gå ner i vikt, hoppas jag i alla fall. Intalar jag mig. Sen resten av lördagen tänker jag inte äta. Ska äta så lite som möjligt på söndag och på måndag kan jag komma undan med bara middag. Det måste gå allt. Orkar inte med mig själv. 

Förlåt för mina konstruktiva inlägg, ja okej synd att ironi inte är så lätt att förmedla i text. Men jag vill verkligen rycka upp mig och skriva lite bättre. Skriva lite mer. Inte bara hur jag hatar allt. Även om jag gör det. 

Idag känner jag för att gråta och sova. Är trött jämt. Orkar inte träffa någon för jag sitter hellre hemma och äter ingenting. Idag åt jag en portion havregrynsgröt och jordggubbar till frukost. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva äta mer förrän i morgon kväll. Kan jag hoppas på 55 kg då? Kanske. Varför bryr jag mig ens? Jag kommer vara lika ful då. Sitter och ljuger i min matdagbok för jag vill inte att dietisten ska veta hur lite jag äter. Förut gillade jag att skriva hur lite det var. Men nu är jag rädd att de inte ska tro att jag är tillräckligt motiverad. Att de ska slänga ut mig därifrån. Men jag vill så gärna ha hjälp. Men jag vill så gärna gå ner i vikt. Det går inte att förena. Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?