Som sagt vill min läkare att jag ska äta Seroquel. Men jag vågar inte, är livrädd för att äta neuroleptika efter att ha kollat på biverkningarna i FASS. Har inte hämtat ut dom och sagt till min psykolog att jag inte tänker ta dom. Ny läkartid den närmsta tiden kan man ju se sig i månen efter. Men skit samma, klarar mig bra på de mediciner jag har. Jag vet såklart att det här ofta gäller de högre doserna, går ofta över efter insättningsperioden och gäller inte alla. Men jag tänker inte ta risken. 

Nej tack till detta; 

Mycket vanliga (förekommer hos fler än 1 person av 10):

• yrsel (kan leda till fall), huvudvärk, muntorrhet

• sömnighet (kan försvinna med tiden när du tar SeroquelDepot) (kan leda till fall)

• utsättningssymtom (symtom som inträffar när du slutar att ta Seroquel Depot) omfattande svårighet att somna (sömnlöshet), sjukdomskänsla (illamående), huvudvärk, diarré, kräkningar, yrsel och irritabilitet. Det är lämpligt att man slutar gradvis med läkemedlet under en period på minst 1–2 veckor.

• viktökning.

Vanliga (förekommer hos 1 till 10 personer av 100):

• snabb hjärtrytm

• känsla av att hjärtat bultar, rusar eller hoppar över hjärtslag

• nästäppa

• förstoppning, orolig mage (matsmältningsproblem)

• kraftlöshet, svimning (kan leda till fall)

• svullnad i armar eller ben

• blodtrycksfall då du reser dig upp. Det kan få dig att känna dig yr eller svimma (kan leda till fall)

• ökad blodsockerhalt

• dimsyn

• onormala muskelrörelser, t.ex svårt att påbörja rörelser, skakningar, en känsla av rastlöshet eller muskelstelhet utan smärta

• konstiga drömmar och mardrömmar

• ökade hungerskänslor

• känsla av irritation

• störningar i tal och språk

• självmordstankar och försämring av din depression

• andfåddhet

• kräkningar (främst hos äldre)

• feber.

min familj.

Jag hatar mig själv. Hatar vad jag gör mot mig själv, att jag inte bara kan sluta att vara så jävla destruktiv. Bara våga leva och ta risker. Istället för att stirra på mina lår. Jag förstör allt. För alla. Förlåt. Jag som hade kämpat så hårt för att nå dit jag var. Har lovat alla att jag äter ordentligt, fast det gör jag inte. Nu väger jag för lite igen. Och är så äckligt missnöjd med det samtidigt som anorexin bara skriker av lycka. Låt mig bli fri. 

Men jag är lycklig, i alla fall ganska. Jag är faktiskt det. Jag är glad, men livrädd. Glad men känner mig så ensam och ibland kommer mörket bara bakifrån och kramar om en in i minsta nerv. 

Jag vågar inte längre. Vågar inte ha praktik, vågar inte bli vuxen. Att jag snart ska ta ansvar för andra. Bära andras problem när jag inte ens kan bära mig själv. 

Jag har ont i huvudet och ont i magen och det känns som att jag är i ett vakuum. Vill att det ska bli imorgon. Vill orka vara glad igen och umgås med alla jag älskar. Men den dagen kommer, jag vet det. 

På torsdag vill mamma och pappa att vi ska äta lunch tillsammans, undra vad de vill prata om... Orkar inte. Förlåt. Jag ska bli en bra dotter. En bra syster. Förlåt förlåt. 

Hösten, världens bästa årstid. 

Jag har precis kommit hem efter att ha varit bortrest med mamma, och mormor, och kusiner, och moster och systrar. Jag blir galen av att vara med dem ibland, så många på en gång på små ytor flera dagar. Men samtidigt älskar jag det. Jag känner mig inte så jävla ensam när jag är omgiven av dem. Allt känns som om det är okej för en liten stund. Som att jag har en plats i världen. Jag känner så på dagarna med mina vänner också. Men sen kommer alla ensamma kvällar. Alla ensamma morgnar. 

Fast i morse när jag vaknade strök mamma mig över ryggen.

"Du vet att du äter för lite va?"
Jag tryckte ner ansiktet i kudden. Orkade inte prata om det. Orkar inte prata om att hon tycker att jag är alldeles för smal. Att jag måste börja äta mackor till frukost. Att hon tycker mitt hår blivit tunnare, men det har alltid varit tunt. Jag lovar och svär mamma. Jag lovar att ta hand om mig. Bli den dotter jag borde vara. 

Jag kan inte hjälpa det bara. Att jag är så rädd för livet. 

att resa.

Var hos läkaren idag, som jag förövrigt inte gillar eftersom han aldrig lyssnar ordentligt på vad man egentligen säger. "Jaha så var det kuratorn som...?" Aldrig gått till en kurator. Det var läkare på sjukhuset när jag var inlagd för tioende gången. Men den lilla detaljen... Han kom i alla fall fram till att ta bort två mediciner för att lägga till seroquel. Neuroleptika som typ ska minska ångest och tvångstankar är syftet. Men biverkningar som att man blir jättetrött hela tiden. Känns väldigt tveksamt om jag tänker ta den. Skola imorgon med vansinnes tentaplugg så nu måste jag verkligen sova.