Jag är så trött på att träffa läkare, psykiater, sjuksköterskor, psykologer... Berätta om mig själv. Vända ut och in på mig och försöka förklara. 

Men jag kan inte förklara. Jag kan inte uttrycka med ord vad jag känner, för det är bara känslor. Och nej ni kommer aldrig förstå. Det gör inte jag heller. Jag vill bara vara lycklig. Känna mig älskad av någon. Bo i ett hus tillsammans med alla jag älskar. Alltid vara tillsammans. 

Imorgon ska jag i alla fall till läkaren som jag inte alls gillar. Tack vare att han aldrig har tider missar jag viktiga saker i skolan också. Men jaja, får se vad han har att säga. Börja äta abilify kanske? Nej inte fler skitmediciner nu. 

Nu ska jag återgå till mitt melankoliska tillstånd. Tänka på röda höstlöv och hur mycket jag älskar hösten. 

att tända ljus

Extramöte möte min psykolog idag, för han har fått tillstånd för extra tider för att de typ tycker att det går åt helvete för mig. Det tycker inte jag. Jag har ingen lust att åka dit, men jag ska. Ska vara duktig.

Så sitter man här på Slussen igen. Alla tusen miljoner gånger jag väntat på tunnelbanan, åkt förbi. På väg hem. På väg till skolan. På väg till ett hem med människor som skriker på en. På väg mot det stora tegelhuset med alla som ska förstå sig på en ätstörningar. Förstå sig på mig. Glad. Ledsen. Full. Förtvivlad. Ensam. Med vänner.

Kära Slussen. Jag vet inte vem jag är eller vad jag känner. Men vi känner varandra.

Ångest ikväll. För att jag gillar att vara ensam, men känner mi så ensam. Konstig kombination. Vill bara bo i ett stort hus med massa människor på en gång. Så att man kan vara ensam tillsammans. Precis så vill jag ha det. 

Imorgon kväll är det fest hos en tjej i min klass. Ska komma dit med rödvin. Sätta mig i ett hörn och bli full. Skämt åsido ska jag faktiskt inte alls det, tänkte ta med till henne. Ska måla naglarna. Sminka mig svart. Rött läppstift. Sätta upp håret. Svart klänning. Ska vara skitsnygg, för det är det enda jag kan. Fast jag är ful. 

Halvmåne i natt. Höstlöv som faller och åh vad jag älskar hösten. Vad glad jag är att jag lever, även om det är svårt ibland. 

I natt drömde jag att jag var gravid. Att jag skulle få en bebis, någon gång i framtiden snart. Och jag var så glad men samtidigt så rädd och så skulle det ju födas mitt när jag gick i skolan fortfarande. Och hjälp jag är ju inte vuxen än, eller ska jag vara det? Men ändå, att få ha något i magen. Det bästa som finns barn.

Vaknade och kände mig lättad, samtidigt lite besviken. För det finns inget jag hellre vill än att ha en familj. Någon som älskar mig. Fina barn att komma hem till varje dag. Större drömmar än så har jag inte. 

Problemet är bara att ingen någonsin kommer älska mig. Ingen kommer någonsin vilja gifta sig med mig. Vara med mig för resten av livet. Tyvärr.