somna in, natten är nära

jag kan vakta elden din, jag lovar att vaka över dig

här blir jag kvar, här finns ingenting jagar

här finns ingen som styr, i drömmen gör du som du behagar

här kan du gör allting själv, men inte vara ensam

för jag sitter alltid kvar bredvid

här kan du bära vad som helst, du är alltid starkast

och jag alltid lika stark som du

Jag sitter här och lyssnar på Esbjörn Svenssons Trio - From Gagarin's Point of Wiev. Tittar ut genom fönstret för att märka att det har blivit vår. Att världen fortsätter, bara för att jag inte gör det. Bara för att jag är helt pulvriserad är inte alla andra det, inte samtidigt i alla fall. Och det är någon slags tröst kan jag tycka. Jag ska ta mig ur och igenom det här och bli stark och lycklig när jag väl kommer ut där på andra sidan. 

Men ibland är det som, både med sorg och ätstörningar, att man liksom klivit över en tröskel. Man vet hur det är där inne i det där hemska lilla instängda rummet. Och den vetskapen lämnar en riktigt aldrig. Man vet hur det är att plåga sig själv, att hata kroppen och försöka förinta den. Att ta steget tillbaka helt till fullo är nog omöjligt. Men däremot kan man stå på den där jävla tröskeln. Och därifrån ser man så himla mycket mer än alla andra, än man själv någonsin gjort. Då var det värt allt det där.  

det finns dom som hellre krälar i skam än ber om en hjälpande hand

så bär mig fram

står du vid min sida fast det jag gjorde var dumt?

bäst att du håller mig hårt för jag har en tendens att ramla

Det var en gång en flicka som inte gillade sig själv.

Inte sina blonda lockar.

Inte sina blåa ögon.

Inte sina röda läppar.

Så hon slutade äta.

Men det går ju inte, sa de andra.

Men jag är så ledsen, 

Jag lever i ett mörker.

Men det finns ett ljus, sa de andra.

Fast flickan kunde inte hitta det.

Men en dag tog dom hennes hand,

och ledde henne dit. 

Alltihopa,

hennes blonda lockar, 

blåa ögon och röda läppar. 

”Det är inte rättvist! Du kan inte bara lämna mig så här!”

Jag skriker genom regnet som öser ner och nästan dränker mina ord. Kalla droppar rinner innanför min tunna tröja och hela min kropp skälver av kyla. Av rädsla och sorg. Han är några meter framför mig, med ryggen vänd mot mig och på väg bort från mig. Mina ord får honom att vända sig om och trots mörkret ser jag i den svaga gatlyktan att små lysande tårar rinner nerför hans kind.

”Jag måste, för att jag älskar dig så jävla mycket och jag kan inte bara se på när du förstör dig själv”, hans röst är ostadig och hård, en röst jag inte känner igen. En bil kör förbi på gatan med ett susande ljud och kastar kägelartat ljus över oss. Över hans mörka hår som hänger i våta stripor, hans svarta kängor och stickade tröja som har dragit åt sig vattnet som en molntuss. Han ser så eländig ut och plötsligt förstår jag vad jag gjort. Allt elände som finns i mig har jag sett till att han fått ta. Jag säger ingenting. Jag låter bara tårarna forsa ljudlöst nerför mina kinder för jag vet att nu finns det ingenting mer att göra. Ännu en bil kör förbi på gatan och som på en signal vänder han sig om. Först tar han ett par stapplande steg som om någon skjutit honom innan han börjar springa. Bort från mig och allt som är mitt och jag. Bort från allt jag hatar. När han försvinner runt hörnet brister jag. Tårarna tar slut och min bröstkorg blir liten som en rund ask med skramlande innehåll. Jag viker mig dubbelt för att försöka få luft men det går inte, det går inte. Bakom mig kommer musiken strömmande ut genom dörren när min bästa vän kliver ut på gatan skrattandes. Alla dessa människor, alla på samma ställen för illusionen av lycka.

”Hedwig, hur är det, hur är det?”, hennes leende förbyts snabbt till en plågad grimas. Hon lägger händerna på mina axlar och försöker fånga upp min blick som är långt långt borta.

”Han…lä…lämnade…mig”, jag gråter fram orden stötvis. Hon lägger armarna om mig, tätt och tryggt som hon gjort så många gånger. Men nu vet jag att det inte hjälper längre. För det finns inget kvar av mig som går att hålla om.

Det vita taket stirrar ner på mig. Jag vet knappt om det är ovanför mig eller inte längre, hur långt ifrån mig det befann sig och om det befann sig alls. Vit väv som här och där bar spår efter alla år det varit ett tak till lyckliga människor. Nu befann sig bara tystnad under taket, sånär som på en fluga som kryper med långa självsäkra ben. Ett lågt surrande hörs när den ger upp promenaden i taket och istället kastar sig med en svag duns mot fönstret. Om och om igen. Stackars fluga hinner jag tänka innan den återigen faller i glömska och taket återgår till sitt vita, tysta, odefinierbara tillstånd. Jag suckar och rullar över på sidan så att min blick istället stirrar ut över det hav jag kallar rum. Det är ett litet rum, sparsamt inrett med ett svagt målat grönt skåp, en vit stol framför för ett träfärgat skrivbord och en spegel med guldram som återspeglar fönstret bakom min säng. Rummet är anonymt och det enda spår jag lämnat efter mig är tusentals nedklottrade papper på skrivbordet och otaliga klädhögar i rummet. Det gröna skåpet fångar upp min blick. Kvisthålen i träet ser ut som stirrande ögon. Ögon, gröna som lövverken i en skog utan solljus. Det var hans ögon som brukade se på mig med så mycket. Kärleksfullt studerade han min minsta rörelse, för att inte missa någonting. Nu finns bara min egen kritiska blick i spegeln, när jag står mot byrån med armarna stödda mot kanten. Mitt askgråa långa hår som ligger i trassliga lockar kring ett smalt, vitt nästan genomskinligt ansikte. Kring de där ögonen som en gång sa allt. Nu är de tomma, uttryckslösa. Som om de söker sig efter något annat långt långt borta. Jag drar en suck och släpar mina fötter ut i hallen där jag lämnat min mobiltelefon kvällen innan jag somnat. Med en trött rörelse tar jag upp den och ser att jag fått fem nya röstmeddelanden. Jag sätter på högtalaren och låter meddelanden strömma ut innan jag lägger den på diskbänken. Jag lyfter ner burken med kaffepulver från hyllan, solen ligger över de vita skåpsluckorna till min irritation.

”Hedwig, älskling. Du har inte hört av dig på länge, både pappa och jag är oroliga för dig!”

Jag fyller espressokannan med kaffepulvret och låter kranvatten rinna ner i underdelen.

”Förfan Hedwig, jag såg dig på Ica igår! Du ser ut som ett vandrande spöke. När åt du sist egentligen? Jag har ringt dig hundra gånger och du svarar inte. Ring upp mig!”.

Kaffekannan skramlar till när jag sätter ner den på plattan. Jag stängde av mobil igen, trött på att höra impulser från omvärlden. Nu syntes det alltså. Nu såg jag ut som det benrangel, den trasiga varelse jag alltid känt mig som på insidan. Plötsligt brydde sig alla om mig. Nu ville alla stå och köa för att säga hur vacker och underbar jag är. Varför sa ni inte det förut? Varför sa aldrig du att jag var perfekt som jag var, att du älskade varenda partikel av mig? Då hade jag inte blivit ett enda svart moln av hat. Nu är jag ingenting längre. Kaffet fortsätter stilla att puttra på spisen, i stilla takt till skillnad från det som växer i mig. Den totala avskyn. Paniken över att leva, ensam. Jag reser mig och vankar ut i hallen. Tuggar lite på ärmen på min stickade tröja innan jag med lätta steg går in i köket igen. Kastar en förstulen, skrämd blick ut genom fönstret. Världen där utanför. Tillbaka till hallen. Det gnager som ett litet djur, som ett elakt skalligt och benigt djur. Den stickande värmande paniken stiger upp i bröstet på mig tills jag nästan springer mellan köket och hallen. Med händerna stelt rakt nedåt. Kaffekannan bubblar och kaffedoften sprider sig i köket och in i min näsa som ett lugnande medel. Jag häller med darrande händer upp lite i en kopp innan jag sjunker ner på stolen. Det varma kaffet sköljer ner i halsen och ner i min kurrande utsvultna mage, klumpen är där. Jag sluter ögonen och drar ett skälvande andetag. För att jag inte vet hur det här ska sluta. För att jag inte vet när det ska sluta. En röst på gatan, som låter som honom, en vindpust som doftar som honom och jag faller i tårar. Den enda person som någonsin förstått mig har lämnat mig. Fast inte ens han fick mig att vända mig utåt från mitt eget mörker. Som jag under så många år dolt bakom ett leende, puder och blonda lockar. Till slut pyste de ut och nu fanns ingen möjlighet att stoppa det.

Med kappan över axlarna, de bruna stövlarna och en väska i handen pulsar jag fram genom snön på gatan. Kylan nyper mig i kinderna och river ända in i märgen. Jag huttrar konstant så att mössan nästan glider över mina ögon. Det klirrar till i min väska och jag är nästan rädd att någon ska se mig. Men gatan är helt tom, bara miljontals snöflingor som sakta dalar ner mot den vadderade marken. Inger ser mig, ingen hör mig, ingen vet vad jag ska göra. Jag trycker in portkoden med helt genomfrusna fingrar och springer upp för trapporna till lägenheten. Kroppen kommer ifatt mig, hjärtat slår hårt, det dunkar och det svartnar för ögonen. Jag lutar mig mot väggen med slutna ögon och drar djupt efter andan.

”Ursäkta, hur är det?”, en mjuk manlig röst hörs plötsligt och jag skriker nästan till. Jag spärrar upp ögonen och ser en man i min egen ålder framför mig. Han har en stor mössa på huvudet och under sticker några bruna hårtestar fram.

”Det är bara bra”, mumlar jag och blir så medveten om mitt bleka ansikte. Mina magra ben och mina ögon som bara skriker. Jag blir besvärad och börjar fumla efter nycklarna.

”Fast du ser inte ut att må bra alls. Visste jag inte bättre skulle jag nästan tro att du var döende”, säger han och skrattar mjukt. Menat som ett skämt men han har ingen aning om hur nära sanningen han egentligen är. Trampar ut över den tunna isen.

”Du får väl komma och titta till mig sen då, så att jag inte dött”, säger jag skämtsamt och drar upp dörren. Min blick är långt ifrån honom. Hela jag är så långt ifrån världen.

”Det kanske jag gör. Så spara lite av det där vinet till mig!”

Han ler och går sedan nerför trapporna. Nynnandes, som om världen var en genomgod plats.

Musik strömmar genom högtalarna. Värme från elementen. På bordet framför mig står en urdrucken flaska, ett tomt glas, en röd fläck. Jag småler för mig själv i min dimma. På bordet ligger kartongen, kartongen med tabletterna jag sväljer en efter en. Värmen sprider sig igen i min kropp efter alla år av total kyla. Mina ögon faller samman och allt svartnar, nej det blir vitt. Det blir ljust och varmt och min kropp gör inte ont längre. Den gör inte mig ont längre och jag gör inte den ont. För jag vann. Jag vann över livet.

Långt utanför mitt medvetande bankar någon på dörren. Mannen jag kunde blivit lycklig med, han som kunde gett mig miljoner anledningar. Att vara kvar. Här. 

Jag ser dina magra ben,

varenda ben på din överkropp.

Allt det där jag drömde om en gång,

har du nu. 

Och jag vill bara gråta,

för jag ser bara det svarta i dina ögon nu.

Hur liten och bräcklig du är,

hur jag misslyckats.

Med att skydda dig, 

att göra dig lycklig.

För du förtjänar allt. 
Stjärnor, himlar, snö,

solar, gräs, glassar,

glädje.

Allt.

Förlåt. 

Du bryr dig bara om dig själv,

säger du.

Fast varje jävla sekund av mitt liv,

försöker jag.

Se till att andra är lyckliga,

och herregud har du det bra nu?

Fyra vita väggar stirrar ner på mig,

hånar och är helt tomma.

Dinosaurien på mobilen som ett löfte,

som jag vet aldrig kommer bli sant.

Ångesten griper tag i mig jag slår över mina armar.

river i dem när jag istället borde få blomma.

Fast det är nog så,

lycke är inget för mig.

Dina ögon ser alltid föbi mig någonannastans,

och det förstår jag. 

I handen skrynklar jag,

en blå förgätmigej.

1.

Det vita taket stirrar ner på mig. Jag visste knappt om det var ovanför mig eller inte längre, hur långt ifrån mig det befann sig och om det befann sig alls. Vit väv som här och där bar spår efter alla år det varit ett tak till lyckliga människor. Nu befann sig bara tystnad under taket, sånär som på en fluga som kryper med långa självsäkra ben. Ett lågt surrande hörs när den ger upp promenaden i taket och istället kastar sig med en svag duns mot fönstret. Om och om igen. Stackars fluga hinner jag tänka innan den återigen faller i glömska och taket återgår till sitt vita, tysta, odefinierbara tillstånd. Jag suckar och rullar över på sidan så att min blick istället stirrar ut över det hav jag kallar rum. Det är ett litet rum, sparsamt inrett med ett svagt målat grönt skåp, en vit stol framför för ett träfärgat skrivbord och en spegel med guldram som återspeglar fönstret bakom min säng. Rummet är anonymt och det enda spår jag lämnat efter mig är tusentals nedklottrade papper på skrivbordet och otaliga klädhögar i rummet.