Hårda klackar som ekar dämpat mellan husväggarna när de slår mot asfalten. Klack, klack, klack. Det är mörkt förutom de gula ljusskenen från gatulyktorna och förutom enstaka fönster som står på glänt och släpper ut en ljuskägla över den blåa natten. Hon håller min arm. Två vänner marscherande, som två soldater på väg för att slåss. Någon på andra sidan gatan skrattar till och försvinner sedan in i en port med en kille. Vi ser båda längtansfullt efter dem. Visst, vi har varandra. Vi håller alltid varandras händer när det behövs. Vi torkar alltid varandras tårar och säger alltid uppmuntrande saker. Fast innerst inne vet vi nog att vi båda är för trasiga för att verkligen kunna hjälpa varandra. En halt hjälper en blind, som man brukar säga. Ja ni förstår poängen. Uppsluppet återupptar vi vårt ytliga samtal om kvällen. Om klubben vi ska till, vars dunkande basgångar kommer allt närmre och närmre. Först som en avlägsen mygga men tilltar snart i full kraft. Människor samlas omkring oss i kön och bådas ansikten är idel leende. Det känns som om mitt ansikte ska spricka. Jag vet inte om hennes också gör det bakom de röda läpparna.
 

Rökmaskinen kastar ut dimma, känns lätt patetiskt men kastar som en skyddande slöja över rummet. Över dansgolvet med hundratals dansande människor. Alla ser ut att vara på jakt efter något. Efter någon. Eller bara känslan av att känna sig älskad och att räcka till. Det är då jag ser honom. Genom dimmorna. Bakom de blinkande ljusen. Hans ansikte som skulle kunna lysa upp hela mitt rum, det är jag säker på. Fast då kommer hon. En tjej med blont hårsvall som tyckte kunna ta över hela jorden, om hon bara ville. Plötsligt känns mitt hår så fruktansvärt otillräckligt. Hennes läppar ser ut att kunna erövra hela universum, vackra och inte alls lika mina. Hela jag känns otillräckligt. Jag petar nervöst i min lugg, illa till mods vänder jag mig om för att slippa se mitt livs kärlek i ljusskenet med någon annan. Fast inners inne vet jag att det bara är en naiv dröm.

Timmarna flyter på. Svetten rinner nerför min panna och mina fötter gör ont. Varken jag eller min vän kan knappt hålla oss upprätta när vi skrattande tar oss ut från klubben. Var det en lyckad kväll? Det vet vi inte riktigt. Ingen av oss är säkra på någonting. Plötsligt petar någon mig på axeln.

”Du tappade den här”
 

Mitt livs kärlek står där. Med min sjal i handen. Han ler. Jag är förstenad.

”Tack…”, mumlar jag nervöst. Blossande och arg på mig själv för att jag inte kan säga någonting roligt och smart.
 

Fast som genom något mirakel fick jag fram en hel mening. Han fick fram en hel mening. Om att han prompt ville följa mig hem. Vilket kanske var vettigt då jag antagligen ramlat på närmsta gatsten annars. Vi skiljdes åt i min port. Han lovade att han skulle ringa mig.
 

För han hade blivit så fruktansvärt förälskad i mitt hår och mina läppar. 

Älskade vän, förlåt för att jag går sönder igen. 
Men säg mig, vad kan du se högt därifrån?

Tindrande ögon blå, men jag måste stå på tå.

Jag klättrar och klättrar men tappar taget. 

Du letar efter mig, men vart tog hon vägen säg?
Hon ligger kvar på botten. Sönder igen.  

Dags att möta sanningen. Det är lättare att vara ensam.

Jag sätter ner fötterna på den kalla parketten som ekar dovt i det tysta rummet. Den bleka vintersolen strålar genom fönsterrutorna och lägger sig över det bleka rummet. Gör att de vita väggarna ser nästan gråa ut, de enkla möblerna ser ännu dystrare ut och lika kallt som golvet mot mina fötter. Jag sträcker försiktigt på mig, sträcker upp armarna mot det vita taket och gäspar svagt. Kylan i rummet omsluter mig som en vindpust och får mig att lägga armarna i kors över bröstet och huttra till. Småskuttande hoppar jag mot badrummet för att ta så få steg som möjligt. Jag sträcker mig efter den stora gråa tröjan jag slängt slarvigt på golvet kvällen innan och drar den över huvudet. I några sekunder består världen bara av grått, varmt garn innan jag står öga mot öga med mig själv i spegeln. Mitt blonda rufsiga hår som markerar det bleka ansiktet. Mitt ansikte ser ungefär ut som en vinterdag. Färglös, en smula håglöst men ibland en smula gnistrande. Fast inte idag. Idag finns där mest snömodd och krossade drömmar. Jag suckar och drar fingrarna genom håret innan jag beger mig mot köket.

Kaffebryggaren puttrar svagt och ute på gatan faller försynta snöflingor från en grå himmel. Kristallerna lägger sig i det redan vita havet på gatorna och jag sneglar ut genom fönstret på en kvinna som försöker köra sin barnvagn genom en ovanligt stor hög av snö. Så plötsligt i ögonvrån tycker jag mig se en grön halsduk flyga förbi i vinden. Det är ingen grön halsduk, det är inte han. Det är en konsumpåse. Jag suckar, irriterad över min egen dumhet. Irriterad över att jag är så svag. Trött på att rycka till så fort någonting påminner om honom. Tystnaden känns plötsligt tryckande och jag vrider om knapparna på radion och låter rösterna fylla ut tomrummet i köket och i mig. Eller jag tar tillbaka det där, för tomrummet i mig går inte längre att fylla. En gång i tiden trodde jag det. Alla sa hur det skulle bli bättre, att jag snart skulle vara mig själv igen. Fast jag blir nog aldrig det. Kopparn klirrar mot varandra i skåpet ovanför diskbänken när jag tur en kaffekopp för att hälla upp den svarta drycken. Ånga och kaffedoft stiger från koppen och ger mig en tillfällig känsla av välbehag innan molnet är tillbaka i min mage.

Du hade slutat drömma. Hur kunde jag missat det? Du smånynnade inte längre när du kom in genom ytterdörren. Hur skulle jag tro att något var fel? Du gjorde inte längre det där lilla glädjeskuttet innan du la armarna om mig och lutade hakan mot min axel. Du fick mig att känna mig så stark. Han fick mig att känna mig så färgglad. Men idag rör jag mig som en svart skugga fram över trottoaren. På väg någonstans fast jag vet inte var. Jag har ingenstans jag borde vara, jag har ingenstans jag vill vara. Jag vill hellre leta gröna halsdukar på stan. Jag vill hellre se lyckliga familjer innanför fönsterrutorna på caféer och låtsas att det är jag. Mycket hellre det än att inse vad som är jag. Vad som är mitt och vad som inte längre är mitt.

Hans tårar strömmar ner i mitt hår. Mina tårar strömmar ner i hans. Vi ligger i någon slags hög på soffan i mitt vardagsrum. Han håller krampaktigt fast mig och jag i honom. Det värker så i mitt bröst. För även om han kom tillbaka och sa att han älskade mig. Grät och sa hur mycket han ångrade att han lämnat mig kan ingenting förändra vad han gjort. Kanske kan tiden och våra tusentals tårar ändra på det. Fast innerst inne vet jag nog att vi har förändrats. Vi är inte längre vi.