1   För att ditt liv suger (även om det är bra ibland går det över).

2   För att folk ska se på utsidan hur ont det gör ont på insidan. 

3   För att bli smal och snygg.

Regler som måste följas

1. Mat är endast tillåtet då någon ser

2. Mat är endast tillåtet en gång om dagen, enda undantaget är tillfällen då man måste äta för att andra ska se

3. Om man enligt hamnar i en situation enligt punkt två måste åtgärder tas som att smula, gömma, slänga.

4. Den enda måltid som skall intas får bara intas till hälften. Eller mindre.

5. Allt onyttigt är förbjudet. Det skall helt enkelt tänkas bort.

6. Träning måste ske varje dag i någon form (minst en timme).

7. Tunnelbanan är inte tillåten att ta. Promenera! 

Det här vad var jag skrev i januari 2011. Om jag bara vetat hur det skulle bli sen. 

Nu är det nästan exakt ett år sedan jag började äta antidepressiva. Ett år sedan jag fick diagnosen egentlig depression. Under en period jag inte ansåg mig deprimerad alls. Allt som visade sig på tester, både för depression och självkänsla var något jag trodde alla kände. Men jag började knapra piller, blev allt bättre från anorexin och hade en fantastisk höst. 

Sen efter nyår, det nya året som skulle bli så bra, började jag falla djupare och djupare. Jag slutade äta igen och bara grät hela tiden. Blev inlagd för första gången på en psykiatrisk avdelning efter att ha blivit skickad till St: Görans psykakut från SCÄ. Började äta igen, hatade varje dag och blev utskriven ganska snabbt igen. 

Åkte bort ett tag, men jag fortsatte att bara ligga i sängen hela dagarna och överleva på Oxascand. Bara gråta och gråta och önska att jag vore död. Veckor senare tog jag en överdos, åkte ambulans till akuten, hamnade på intensiven och sen blev jag inlagd igen på psyk. Svår episodisk depression hade jag plötsligt. Var där i två långa långa veckor. Fick börja äta theralen, propava och Voxra. Bara för att överleva. 

Tur att jag inte visste om allt det här för ett år sedan, och om ett år igen hoppas jag att jag får skriva att jag är så förbannat jävla lycklig. 

Det här skrev jag i någon blogg 11 april 2011

Vid lunch var jag på SCÄ igen. Jag hat-älskar stämningen lite i väntrummet. Jag typ sitter och granskar alla andra, känner mig misslyckad (ibland lite mer lyckad också elak som jag är) men framförallt fascinerad på något sätt. Det jag hatar dock är att jag känner mig så himla stämplad så fort jag kommer in där, vilket verkligen inte är konstigt haha. Alla är ju där av samma anledning. Men ändå när man svänger in där och går in där så förstår liksom alla. Ska börja smyga dit i typ Box delivry-kläder eller något. Eller bara facea att jag är ett offer. Var i alla fall läkarbesök som väntade och jag fick träffa överläkaren och vi satt och pratade i typ en och en halv timme. Jag berättade massa saker (som jag ångrar lite att jag berättade) och hon sa en del bra saker också tycker jag. Hatar att sitta och gråta och prata med främlingar bara, men jag måste väl komma över det. Blev tvingad att börja äta frukost (vilket jag inte tänker börja göra) vilket ska bestå av 3 dl filmjölk med müsli, en macka med smör (bregott) och ost eller skinka. Plus en frukt. Hon ville att jag skulle dricka juice men det sa jag att jag inte tänkte göra. Har svårt för juice av någon anledning. Sen pratade vi lite om näringdsrycker (jag tycker verkligen att jag är för tjock för att dricka det men ja) och det måste jag dricka om jag tycker att det blir för jobbigt att äta någonting 6 gånger om dagen. Herregud jag vet inte hur detta ska gå alltså. Sen ska jag gå upp 1/2 i veckan till min "normala vikt". Glöm det.

Sedan kom i alla fall själva undersökningen som var lika jobbig den. Pinsamt att vara så tjock när jag var tvungen att visa mig i underkläder och blev vägd. Fick kolla reflexer och blodtryck och sådant och hon sa typ ingenting om det. "Du får besked imorgon när du kommer igen". Jaha. Ja jag tar i alla fall för givet att allt var hyfsat bra. Sen måste jag lämna blod IGEN. Tur att jag inte tycker att det är det minsta obehagligt förutom att det är lite jobbigt att ta sig till vårdcentralen för att laboratorier bara är öppet mellan 8-12. Ska försöka ta mig dit på onsdag i alla fall. 

Det var lite roligt, eller roligt och roligt men, hon frågade plötsligt "bara som referens, tycker du att jag är normal, kraftig?". Jag tycker att hon var assmal och kände mig så himla tjock bredvid. Förstod inte riktigt frågan men jag klämde ur mig att jag tyckte att hon var väldigt smal. "Du är smalare" sa hon då. Jag tror henne inte, men ja, det var en intressant upplevelse på något sätt för mig. Sen sa hon åt mig att sluta säga att jag var tjock och att säga att jag kände mig tjock, inte att jag var tjock. Tänker jag inte sluta med för jag håller inte med henne. 

Ja, imorgon ska jag dit igen. Kul... eller inte. Nej men jag ska inte vara så negativ. Jag är ganska positiv till det hela faktiskt. Bara att jag tycker att det är ganska jobbigt såklart. 

Det här vad var som egentligen stod i min dagbok, det som jag inte ville visa

 Idag var jag på SCÄ för andra gången. 

Anmälde mig i receptionen, fick punga ut 320 kr och satte mig sedan i väntrummet. Slapp se någon jättesmal person idag med. Bara jag som kommer i strumpbyxor och tighta jeans. Jaja, de kan ju få känna sig lite lyckade för en gångs skull i alla fall. Det är sån speciell stämning i väntrummet för det brukar inte vara så mycket folk men ändå några. Och jag är så jävla elak och sitter och granskar alla. 

Fick sedan komma in till xxx som är överläkare och typ psykiater tror jag. Vi pratade i en timme, lite mer. Först om vad jag trodde att det berodde på och jag berättade om mina föräldrar och min pappa och jag satt och grät, pinsamt. Sen orkar jag inte med mig själv att jag blir typ trött och tittar bort. Jag vill vara rolig… och ja jag vet inte. Hon tyckte att jag verkade vara ”en ledsen tjej” och det kändes lite konstigt att höra. Är jag ledsen? Verkar jag vara det? Så jag fick göra ett depressionstest och fick tillräckligt med poäng för att vara deprimerad. Fast å andra sidan känns det som att rätt många skulle kunna vara det om man tänker utifrån de där testen. I alla fall sa hon också att det är svårt att skilja på depressioner och ätstörningar så vi skulle låta det vara lite. Sen kallade hon mig underviktig, anorektisk, anorektiska tankar bla. Bla. Vilket gjorde att jag kände mig lite bra i alla fall.

Fast alltså jag vägde mig ju. xx kg. Nästa gång jag ska väga mig MÅSTE jag väga xx är så äckligt mycket. Tror att hon blev lite besviken. Måste smussla som fan i London och försöka äta halva portioner, mycket sallad och frukt och så. INGET GODIS. Sen kommer vi ju förhoppningsvis promenera ganska mycket också, så det kanske jämnar ut sig lite. I alla fall kommer jag ju vara ensam hemma några dagar efter London så då blir det INGEN mat. 

Det här känns så länge sen nu. Så himla längesen och det är jag så himla glad över. 

Jag kan ibland tycka att det är lite tråkigt att blogga helt anonymt. För jag vill visa vem jag är, jag skäms inte för vad som händer i mig och med mig. Det är nog mer det att jag vill vara den som berättar. Jag vill inte att personer i ens omgivning, som man knappt pratar med, ska kunna ta reda på saker om en. Nu är det ganska liten sannolikhet men det har faktiskt hänt mig förut. Och då känner jag mig helt handikappad när jag ska skriva, då vågar jag inte skriva samma saker för jag är rädd för hur det ska påverka mig och påverka andra. 

Men samtidigt tycker jag att man kan få en fantastisk bild av en människa bara genom att läsa. Genom att få se allt det där personliga man annars inte skulle fått ta del av.

Just nu har jag sån ångest och mitt liv känns så tomt och meningslöst, så nu ska jag ta en promenad. 

Att ha en ätstörning, är som att ha en riktigt dålig vän. En jävligt irriterande och förjävlig vän, som går där bredvid dig hela tiden och säger saker till dig. Att inte äta det där, att du är tjock, att du inte förtjänar någonting, att du måste göra allt för att försöka bli perfekt. För du är så jävla värdelös. Fast vet du, anorexi, det är du som är helt jävla värdelös och patetisk. Som om några kilon, eller till och med många kilon överhuvudtaget ska få kontrollera mig. För vems skull ska jag svälta mig? För vems skull ska jag vara smal? 

Sen att man fick den där vännen från början. Den som alltid finns där och alltid tröstar. Som säger att allt kommer att bli bra bara man gör som hon säger. Men vet du. Den där vännen finns på riktig, den som bara finns där, den som bara älskar, den som inte är anorexi, elände och mörker. Någon som får dig att orka dagarna genom att säga hur underbar du faktiskt är. 

Att vara människa. Är svårt, läskigt, livsfarligt, underbart, vackert, ledsamt, händelserikt. För mig är det just nu så fruktansvärt svårt. Att vakna, och behöva genomgå en dag till, att ständigt oroa sig för allt som skulle kunna gå fel. 

Sen dom där stunderna man inte tänker, när man bara går genom den där trädgården men blommor och löv överallt och det är bara vackert. Det behöver inte vara så mycket mer än så. 

Att vara jag är att känna sig instängd, instängd i livet och min kropp. En kropp jag hatat genom allt, oavsett undervikt eller normalt vikt eller, ja genom allt. Som jag också plågat genom prestationer, anorexi och skador. Ett ansikte jag ibland vill slå sönder och aldrig återvända till spegeln, och helst stanna inne resten av livet för att alla ska slippa se mig. Att vara jag är att ha ständig ångest, över allt som kan hända och kommer att hända, och att försöka ha kontroll. 

Men jag kommer alltid vara jag. Men jag tror att det som är jag kan förändras, kan bli bättre. Jag vet bara inte hur, än.  

Min psykolog är orolig för mig, för att jag inte äter och för att jag inte mår bättre och det är som om han inte vet vad vi ska göra nu. Är man ett hopplöst fall så är man.