Jag vet att det är paradoxalt egentligen, men döden skrämmer mig så fruktansvärt. Det där med att det är för evigt, och var tar jag vägen? Vad är jag? En hjärna och ett hjärta, eller massor mer som ska någonstans sen. 

Det är som att tänka på rymden. Alla stjärnor, alla galaxer och all tid och solen och det oändliga och att allt uppstod ur en liten partikel. Det oförståbara. Och det gör mig så fruktansvärt rädd. Det är en ångest som alltid letar sig in i mig, besatt av tanken att jag ska dö. 

Tänk om jag inte hade blivit inlagd i söndags, tänk om jag fortsatt som jag gjorde. Mina blodvärden hade blivit sämre och jag kunde åkt på en livsfarlig infektion. Men det gjorde jag inte. Jag kom till sjukhus istället där vi tog bort och la till mediciner och fick mig att äta. 

Jag må vara olycklig. Jag må längta efter att slippa finnas ibland. Men jag väljer livet, från och med nu och alltid.  För även om jag är totalt livrädd, så vill jag uppleva livet. Även om jag inte vill det just nu, även om varje dag är en kamp för att inte implodera av ångest och rädsla och leda. 

Men jag vill ha barn. Jag vill gifta mig. Jag vill jobba för läkare utan gränser. Jag vill rädda någons liv. Jag vill börja jobba och trivas med det. Jag vill hitta nya låtar som känns i hela kroppen. Jag vill gråta. Jag vill känna. 

Jag vill finnas, ett tag till i alla fall. 

Mitt blod var bättre idag. Antagligen en kombination av för lite mat och mediciner som sänkte värdet. Får åka hem idag. För att fira ska jag äta godis och allt. Gillar livet helt okej, känner mig rätt glad som om saker kan lösa sig.

Väckt med nytt blodprov innan frukost. Ett stick i armen, handen, handleden och nästa hand innan blod kom. Normal temp.Vet inte riktigt vad de letar efter. Jag har tydligen för lågt antal vita blodkroppar.?? Jag som ville hem. Istället sitter jag och oroar mig för aids och cancer.

Från och med nu lovar jag dyrt och heligt, ska alltid äta hundra procent. Alltid äta godis och vad jag vill. Det är slut med svält och fusk och det känns så jävla bra.

Och här bryr sig ingen som vanligt. Läkarsamtal 14.00, vill åka hem samtidigt som jag inte vill det. Det som nästan blivit ett uttryck är så bra; jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.Återigen känner jag mig så jävla otacksam. Jag borde se det fina som finns istället för att oroa ihjäl mig inför framtiden. Men det blir väl så när ens tonår var så jävla ovissa. När man inte ens vågade tro på nästa minut.

Så var man inlagd igen. Inget dramatiskt denna gång mer än den vanliga ångesten. Fick en liten föreläsning av överläkaren om att jag måste äta ordentligt. Blev erbjuden näringsdryck men nej tack.Jag har tydligen varit psykotisk också, det var något nytt. Det värsta är att jag inte vågar berätta för mina föräldrar att jag är här.

Gick en promenad förut och jag trodde jag skulle dö, massor av gånger. Bara falla ihop i skogen och så skulle allt vara över. För varje ny uppförsbacke som kom slog mitt hjärta hårdare och hårdare. Förlåt kroppen. 

Imorgon ska jag förhoppningsvis till IKEA med pappa. Köpa det sista som behövs till mitt hem. 

Men det är så jobbigt för det enda jag känner för är att vara ensam. Promenera ensam. Läsa ensam. Titta på tv ensam. Bara vara ensam, bara behöva lyssna på mig. Men jag tänker inte ge hän åt den känslan, för det slutar aldrig bra. Bara att stå ut tills det känns bra. Bara fortsätta äta, bara fortsätta leva. 

Fake it 'till' you make it. 

havet.