Jag trodde aldrig att ett djur, en pälsig sak på fyra ben som inte säger mycket skulle kunna betyda så mycket. 

Men nu känns det som om någon bara rivit ut mitt hjärta, klöst i det för att försöka krossa det. Känns som en del av det saknas. Som ett hål. Fan alltså. 

Snälla lev igen. Snälla lilla hundhjärta börja slå igen. 

Legat på knä på golvet, med händerna kring min lilla hund. Klappat, smekt och viskat till honom. Att jag älskar honom. Att han får det bättre nu. Sagt hej då. 

Sen fick han sprutan, hans hjärta slutade slå och hans blick försvann. Fan vad ont det gör i hjärtat. Helt otroligt jävla sjukt mycket. 

Gråt inte för att jag är död 
Du har min röst 
den finns i dig 
den kan du höra när du vill 
Du har mitt ansikte 
min kropp 
Jag finns i dig 
Du kan ta fram mig 
när du vill 
Allt som finns kvar 
av mig 
är inom dig 
Så är vi jämt tillsammans 

- Barbro Lindgren

Var och hämtade mina journaler på SCÄ idag. 33 sidor. Mitt livs värst år, min jävla kamp mot allt minimerat till 33 sidor. Jag har nog aldrig känt mig så förminskad som när man läser. Fast jag vet att det är så man skriver journaler, allt ska inte stå. Bara huvuddrag. Det var i alla fall jobbigt att läsa den. Massa minnen kommer tillbaka. Kanske kan skriva lite ur den här på bloggen, en del. 

Dessutom hade jag fått lite nya roliga eventuella diagnoser som "depressionstomhet", vilket man verkar ha vid borderline. Och ja personlighetsstörning. Alltid nya överraskningar. 

mamma. att ha och ha haft.

Kan jag få leva om mitt liv. Leva om tiden. Vara med om allt igen. Vara barn, vara lycklig. Gör allt jag gjort rätt fel och allt jag gjort fel rätt. 

För jag förstår så mycket mer nu. Vet så mycket mer om livet, det kunde blivit bra nu om jag fick göra om det. Nu får jag leva med mina misstag, resten av livet. Fast de är nog vad som är jag. Och därför älskar jag alla mina misstag. 

På väg hem i Stockholmsnatten. Kanske somnar på tunnelbanan och bara åker och åker tills jag kommer någonstans. Till den där platsen jag letar efter men aldrig hittar.Jag hade världens bästa kväll igår. Världens underbaraste trots att jag fick ett telefonsamtal som fick mig att gråta. Men då fick jag massa kramar och pussar på kinden. Att ni gillar mig.Nu ut i mörkret igen.

Gråter och gråter just nu, det bara kom och jag vet inte hur jag ska få stopp på allt det onda i mig. Tagit två atarax och hoppas på att somna snart. 

Jag tycker att jag är så jävla bortskämd, för jag har verkligen ingenting att klaga på egentligen. Visst jag har haft svåra tider, jag har haft föräldrar som skadat mig och jag har skadat mig själv. Men nu, allt är bra. Jsg ser inte vanskapt ut, inte egentligen även om jag tycker det själv. Varför kan jag inte se det? Varför kan jag inte tycka det? 

Ska till psykiatern imorgon, hoppas på att få lägga till fluoxetin till mina mediciner och dessutom hantera mina egna mediciner igen. Förövrigt gillar jag inte den läkaren alls. 

Hej då. 

Vissa dagar känns det som om någon vänt ut och in på en. Vissa dagar känner man sig som om man skulle kunna rädda världen. Vissa dagar känner man sig som världens minsta. Vissa dagar känns livet i varenda fiber av kroppen. Vissa dagar känns som om hjärtat bara gått mitt itu och tagit resten med sig. 

Igår morse bara vaknade jag upp och mådde... Dåligt. Trots att jag spenderat fredag kväll med världens bästa vänner. Visste inte riktigt varför och över vad, jag bara gjorde det. Tog en promenad i regnet och ville bara gå runt och gråta, gå hem och hoppa från balkongen. Men jag har blivit så mycket bättre nu. Jag ringde min mamma istället, ringde och sa att jag ville göra något. Istället för att gömma mig som jag gör annars. 

Idag bara vaknade jag upp och kände att allt var helt okej, att allt är okej för en stund i alla fall. Och så får det vara.