Extramöte möte min psykolog idag, för han har fått tillstånd för extra tider för att de typ tycker att det går åt helvete för mig. Det tycker inte jag. Jag har ingen lust att åka dit, men jag ska. Ska vara duktig.

Så sitter man här på Slussen igen. Alla tusen miljoner gånger jag väntat på tunnelbanan, åkt förbi. På väg hem. På väg till skolan. På väg till ett hem med människor som skriker på en. På väg mot det stora tegelhuset med alla som ska förstå sig på en ätstörningar. Förstå sig på mig. Glad. Ledsen. Full. Förtvivlad. Ensam. Med vänner.

Kära Slussen. Jag vet inte vem jag är eller vad jag känner. Men vi känner varandra.

Ångest ikväll. För att jag gillar att vara ensam, men känner mi så ensam. Konstig kombination. Vill bara bo i ett stort hus med massa människor på en gång. Så att man kan vara ensam tillsammans. Precis så vill jag ha det. 

Imorgon kväll är det fest hos en tjej i min klass. Ska komma dit med rödvin. Sätta mig i ett hörn och bli full. Skämt åsido ska jag faktiskt inte alls det, tänkte ta med till henne. Ska måla naglarna. Sminka mig svart. Rött läppstift. Sätta upp håret. Svart klänning. Ska vara skitsnygg, för det är det enda jag kan. Fast jag är ful. 

Halvmåne i natt. Höstlöv som faller och åh vad jag älskar hösten. Vad glad jag är att jag lever, även om det är svårt ibland. 

I natt drömde jag att jag var gravid. Att jag skulle få en bebis, någon gång i framtiden snart. Och jag var så glad men samtidigt så rädd och så skulle det ju födas mitt när jag gick i skolan fortfarande. Och hjälp jag är ju inte vuxen än, eller ska jag vara det? Men ändå, att få ha något i magen. Det bästa som finns barn.

Vaknade och kände mig lättad, samtidigt lite besviken. För det finns inget jag hellre vill än att ha en familj. Någon som älskar mig. Fina barn att komma hem till varje dag. Större drömmar än så har jag inte. 

Problemet är bara att ingen någonsin kommer älska mig. Ingen kommer någonsin vilja gifta sig med mig. Vara med mig för resten av livet. Tyvärr. 

Så sliten efter den här helgen. Vill bara ligga i sängen i koma men saker måste göras, världen rör sig oavsett om jag ligger eller står. Som det alltid har varit och alltid kommer att vara.

Igår fick jag träffa mitt rödhåriga hjärta. Dricka vodka tillsammans. Dansa hand i hand som om tiden inte fanns. Sen kom stunden när vi var tvugna att säga hej då. Och jag hatar att säga hej då.

I natt vaknade jag efter en dröm och bara grät och grät. Önskade att jag haft någon att krama, någon som kunde ta hand om mig. Men jag är stor nu. Vuxen. Jag ska ta hand om mig själv. Klara att äta, betala räkningar, tvätta i rätt temperatur och framförallt överleva och hålla skenet uppe. Inte gråta, inte bryta ihop.

För varje kväll känns det som mitt hjärta ska brista. Som den djupaste ensamhet och för att världen är som den är. Varje morgon går jag upp igen. Klär mig i svart, sminkar mig svart. Lagom. Redo att ta hand om världen.

Sitter på nattbussen hem fast jag är inte alls trött. Busschauffören lyssnar på radio "never ending story". Never ending story som mina tankar. Jag tänker alltid alltid alltid och det är det som gör mig till min egen värsta fiende. Men det är också det finaste jag har.Ikväll har jag druckit rosa champagne med mina vänner som är min familj. Varit på hemmafest. Suttit i en hotellbar. Häromdagen ringde mamma och klagade på att jag gått ner i vikt. Kanske jag har, men för en gång skull känner jag mig bra. Fin, nästan.Imorgon ska jag vara vuxen igen. Städa min lägenhet. Damma av allt gammalt i mitt liv.