Jag har nog accepterat att jag kommer nog aldrig bli helt glad igen. Det är liksom inte en del av mitt liv. 

Utan jag får leva med det som är mitt liv. Att stundtals vara lycklig. Ständigt leva med att hata min äckliga kropp. Mitt fula ansikte. Mitt värdelösa jag. Men utan att skada mig själv. Utan att vara destruktiv mot mig själv, utan att svälta mig, utan att försöka ta livet av mig. 

Jag får acceptera det. Så en dag, kanske, kanske blir det bättre. 

jag är ingen superhjälte jag, men jag trivs ju ganska bra, på mina lagom snabba ben

jag är ingen superhjälte jag, men jag kan lyfta dig, nästan överallt

jag flyger inte upp men svävar ibland, lätt som en fjäril när du håller min hand

jag är ingen superhjälte jag, men jag klarar mig rätt bra, jag är ju ganska bra på allt

och du, med dina röda öron, och din stora näsa, jag kan se dig överallt 

Ingen bra helg direkt. Har känt mig ledsen och hatat mig själv ännu mer än vanligt. Jag vet inte ens riktigt varför. 

Ute regnar det, och har åskat och blixtrat och jag sitter med tända ljus. 

Känner mig konstigt ensam, jag är verkligen inte ensam. Jag har min familj, släkt, underbara vänner. Jag har allt det där. Ändå när jag går här i min lägenhet, är det som om det bara är jag och min lägenhet och mina tankar som faktiskt finns. Det enda jag kan lita på 100% till att det inte försvinner.  Fast jag kan ju också försvinna iväg. 

bli full med ens bästa vänner.

Jag vill bara gråta just nu. Vill bara krypa ner i golvet och försvinna iväg någonstans. Känns så där i kroppen när det bara åker runt som något ledsamt obehagligt. Som gör att jag inte riktigt vet var jag vill eller om jag ens vill. 

Har varit jättelycklig de senaste veckorna, de senaste dagarna. Inte varenda sekund, inte varenda minut men jag har varit glad. Och när det gäller mig är det ett så fruktansvärt stort framsteg. Men när det där ledsna kommer tillbaka hela tiden känns det liksom lite hopplöst, som att jag inte riktigt litar på att allt kan bli bra. Även om jag vet att det blir bättre. 

Äntligen har hösten kommit och allt det där jag har väntat på. Jag hatar helger, hatar att sitta hemma och ha tid. Tid att lägga ner på att tänka och ha ångest. Känna efter hur min kropp känns och springa till spegeln hundra gånger på en dag bara för att kolla, för att kontrollera. För att sedan ibland bryta ihop i sängen. 

Sitter vid köksbordet och har precis ätit frukost, dricker mitt kaffe nu och lyssnar på musik. Önskar att jag var någon annan. Söt, smal, en bra människa. Men det är jag inte. Så jag får bara acceptera det. Duscha och försöka sminka över hela mig själv. För ikväll ska jag på fest. 

Jag dog i våras. Efter att ha blivit nedbruten långsamt år efter år. 

Sen återuppstod jag. Jag började vara vid liv, började leva. 

Idag. Ett halvår senare, mår jag ganska bra. Jag måste säga att när jag famlade mig runt i mörkret trodde jag aldrig att den här dagen skulle komma och jag ville inte att den skulle komma heller. Visst jag har en lång väg kvar. 

Men jag vill leva, verkligen leva. 

Jag vill bara säga att jag lever, och mår ganska bra till och med. 

Det bästa, men också något som känns fruktansvärt konstigt för mig är att jag de senaste dagarna inte tyckt att jag är världens tjockaste människa. Jag har kunnat stå i shorts hemma framför spegeln och inte velat gråta och skrika. Utan jag tyckte att jag såg okej ut, inte snygg, men jag kunde i alla fall gå ut så. 

Nu längtar jag till hösten. Vill bara att det här jävla sommarlovet ska ta slut. Jag har liksom redan förstört det genom att starta det så dåligt. Åker till Göteborg med fina vänner i augusti, det längtar jag också till. 

Ute regnar och åskar det. Äntligen. 

Jag är hemma igen, kom hem igår kväll och nu har min bästa finaste vän varit här. Eller en av dom. 

Jag äter trots att jag är ensam, för jag tänker inte ge upp det. Det är inte värt det. Inte sagt att jag hatar min kropp över allt annat, men jag ska fan inte låta det styra mitt liv. Ingen gillar mig mer för att jag är smalare. Ingen. Och den som nu gör det kan dra åt helvete. Finns inget val, man måste äta. Förr eller senare måste man. Jag vill vara snäll mot min kropp nu. Inte plåga den mer. 

Att bo ensam är skönt, men hemskt. Hatar att vara ensam för jag känner mig så tom. Rädd för att bli ensam. Det är som att man inte längre tar allt för givet, det där med att ha människor omkring sig. Tänk om man blev helt ensam i världen?