mysterier.

1.

”Det är inte rättvist! Du kan inte bara lämna mig så här!”

Jag skriker genom regnet som öser ner och nästan dränker mina ord. Kalla droppar rinner innanför min tunna tröja och hela min kropp skälver av kyla. Av rädsla och sorg. Han är några meter framför mig, med ryggen vänd mot mig och på väg bort från mig. Mina ord får honom att vända sig om och trots mörkret ser jag i den svaga gatlyktan att små lysande tårar rinner nerför hans kind.

”Jag måste, för att jag älskar dig så jävla mycket och jag kan inte bara se på när du förstör dig själv”, hans röst är ostadig och hård, en röst jag inte känner igen. En bil kör förbi på gatan med ett susande ljud och kastar kägelartat ljus över oss. Över hans mörka hår som hänger i våta stripor, hans svarta kängor och stickade tröja som har dragit åt sig vattnet som en molntuss. Han ser så eländig ut och plötsligt förstår jag vad jag gjort. Allt elände som finns i mig har jag sett till att han fått ta. Jag säger ingenting. Jag låter bara tårarna forsa ljudlöst nerför mina kinder för jag vet att nu finns det ingenting mer att göra. Ännu en bil kör förbi på gatan och som på en signal vänder han sig om. Först tar han ett par stapplande steg som om någon skjutit honom innan han börjar springa. Bort från mig och allt som är mitt och jag. Bort från allt jag hatar. När han försvinner runt hörnet brister jag. Tårarna tar slut och min bröstkorg blir liten som en rund ask med skramlande innehåll. Jag viker mig dubbelt för att försöka få luft men det går inte, det går inte. Bakom mig kommer musiken strömmande ut genom dörren när min bästa vän, Iris, kliver ut på gatan skrattandes. Alla dessa människor, alla på samma ställen för illusionen av lycka.

”Linnea, hur är det, hur är det?”, hennes leende förbyts snabbt till en plågad grimas. Hon lägger händerna på mina axlar och försöker fånga upp min blick som är långt långt borta.

”Han…lä…lämnade…mig”, jag gråter fram orden stötvis. Hon lägger armarna om mig, tätt och tryggt som hon gjort så många gånger. Men nu vet jag att det inte hjälper längre. För det finns inget kvar av mig som går att hålla om.

Det vita taket stirrar ner på mig. Jag vet knappt om det är ovanför mig eller inte längre, hur långt ifrån mig det befann sig och om det befann sig alls. Vit väv som här och där bar spår efter alla år det varit ett tak till lyckliga människor. Nu befann sig bara tystnad under taket, sånär som på en fluga som kryper med långa självsäkra ben. Ett lågt surrande hörs när den ger upp promenaden i taket och istället kastar sig med en svag duns mot fönstret. Om och om igen. Stackars fluga hinner jag tänka innan den återigen faller i glömska och taket återgår till sitt vita, tysta, odefinierbara tillstånd. Jag suckar och rullar över på sidan så att min blick istället stirrar ut över det hav jag kallar rum. Det är ett litet rum, sparsamt inrett med ett svagt målat grönt skåp, en vit stol framför för ett träfärgat skrivbord och en spegel med guldram som återspeglar fönstret bakom min säng. Rummet är anonymt och det enda spår jag lämnat efter mig är tusentals nedklottrade papper på skrivbordet och otaliga klädhögar i rummet. Det gröna skåpet fångar upp min blick. Kvisthålen i träet ser ut som stirrande ögon. Ögon, gröna som lövverken i en skog utan solljus. Det var hans ögon som brukade se på mig med så mycket. Kärleksfullt studerade han min minsta rörelse, för att inte missa någonting. Nu finns bara min egen kritiska blick i spegeln, när jag står mot byrån med armarna stödda mot kanten. Mitt askgråa långa hår som ligger i trassliga lockar kring ett smalt, vitt nästan genomskinligt ansikte. Kring de där ögonen som en gång sa allt. Nu är de tomma, uttryckslösa. Som om de söker sig efter något annat långt långt borta. Jag drar en suck och släpar mina fötter ut i hallen där jag lämnat min mobiltelefon kvällen innan jag somnat. Med en trött rörelse tar jag upp den och ser att jag fått fem nya röstmeddelanden. Jag sätter på högtalaren och låter meddelanden strömma ut innan jag lägger den på diskbänken. Jag lyfter ner burken med kaffepulver från hyllan, solen ligger över de vita skåpsluckorna och sprider ett matt sken i rummet.

”…älskling. Du har inte hört av dig på länge, både pappa och jag är oroliga för dig… pip… Linnea, det är Iris. Jag har försökt ringa massa gånger, du kan väl höra av dig? Puss… ”

Jag fyller espressokannan med kaffepulvret och låter kranvatten rinna ner i underdelen. Kaffekannan skramlar till när jag sätter ner den på plattan. Jag stängde av mobil igen, trött på att höra impulser från omvärlden. Nu syntes det alltså. Nu såg jag ut som en spillra, den trasiga varelse jag alltid känt mig som på insidan. Plötsligt brydde sig alla om mig. Nu ville alla stå och köa för att säga hur vacker och underbar jag är. Varför sa ni inte det förut? Varför sa aldrig du att jag var perfekt som jag var, att du älskade varenda partikel av mig? Då hade jag inte blivit ett enda svart moln av hat. Nu är jag ingenting längre. Kaffet fortsätter stilla att puttra på spisen, i stilla takt till skillnad från det som växer i mig. Den totala avskyn. Paniken över att leva, ensam. Jag reser mig och vankar ut i hallen. Tuggar lite på ärmen på min stickade tröja innan jag med lätta steg går in i köket igen. Kastar en förstulen, skrämd blick ut genom fönstret. Världen där utanför. Tillbaka till hallen. Det gnager som ett litet djur, som ett elakt skalligt och benigt djur. Den stickande värmande paniken stiger upp i bröstet på mig tills jag nästan springer mellan köket och hallen. Med händerna stelt rakt nedåt. Kaffekannan bubblar och kaffedoften sprider sig i köket och in i min näsa som ett lugnande medel. Jag häller med darrande händer upp lite i en kopp innan jag sjunker ner på stolen. Det varma kaffet sköljer ner i halsen och ner i min utsvultna mage, klumpen är där. Jag sluter ögonen och drar ett skälvande andetag. För att jag inte vet hur det här ska sluta, när det ska sluta. En röst på gatan, som låter som honom, en vindpust som doftar som honom och jag faller i tårar. Den enda person som någonsin förstått mig har lämnat mig. Fast inte ens han fick mig att vända mig utåt från mitt eget mörker. Som jag under så många år dolt bakom ett leende, puder och blonda lockar. Till slut pyste de ut och nu fanns ingen möjlighet att stoppa det.

Med kappan över axlarna, de bruna stövlarna och en väska i handen pulsar jag fram genom snön på gatan. Kylan nyper mig i kinderna och river ända in i märgen. Jag huttrar konstant så att mössan nästan glider över mina ögon. Det klirrar till av flaskan i min väska och jag är nästan rädd att någon ska se mig. Men gatan är helt tom, bara miljontals snöflingor som sakta dalar ner mot den vadderade marken. Inger ser mig, ingen hör mig, ingen vet vad jag ska göra. Jag trycker in portkoden med helt genomfrusna fingrar och springer upp för trapporna till lägenheten. Kroppen kommer ifatt mig, hjärtat slår hårt, det dunkar och det svartnar för ögonen. Jag lutar mig mot väggen med slutna ögon och drar djupt efter andan.

”Ursäkta, hur är det?”, en mjuk manlig röst hörs plötsligt och jag skriker nästan till. Jag spärrar upp ögonen och ser en man i min egen ålder framför mig. Han har en stor mössa på huvudet och under sticker några bruna hårtestar fram.

”Det är bara bra”, mumlar jag och blir så medveten om mitt bleka ansikte. Mina magra ben och mina ögon som bara skriker. Jag blir besvärad och börjar fumla efter nycklarna.

”Fast du ser inte ut att må bra alls. Visste jag inte bättre skulle jag nästan tro att du var döende”, säger han och skrattar mjukt. Menat som ett skämt men han har ingen aning om hur nära sanningen han egentligen är. Trampar ut över den tunna isen.

”Du får väl komma och titta till mig sen då, så att jag inte dött”, säger jag skämtsamt och drar upp dörren. Min blick är långt ifrån honom. Hela jag är så långt ifrån världen.

”Det kanske jag gör”, han ler och går sedan nerför trapporna. Nynnandes, som om världen var en genomgod plats till för lycka och sång.

Musik strömmar genom högtalarna. Värme från elementen. På bordet framför mig står en urdrucken flaska, ett tomt glas, en röd fläck. Jag småler för mig själv i min dimma. På bordet ligger kartongen, kartongen med tabletterna jag sväljer en efter en. Mina händer darrar svagt när jag trycker ur dem ur förpackningen. Det prasslar dämpat varje gång den tunna metallen delar på sig och låter en vit tablett falla ner på bordet. Jag tar upp fem i taget, betraktar dem i handflatan en stund innan jag lägger dem i munnen och sväljer ner dem med vin. Värmen sprider sig igen i min kropp efter alla år av total kyla. Mina ögon faller samman och allt svartnar, nej det blir vitt. Det blir ljust och varmt och min kropp gör inte ont längre. Den gör inte mig ont längre och jag gör inte den ont.

Långt utanför mitt medvetande bankar någon på dörren.

2.

Han trummar med fingrarna mot instrumentbrädan. Tapp, tapp, tapp. Greppet om ratten blir allt hårdare och mina knogar vitnar. Till slut tar mitt tålamod slut och jag slår undan hans händer.

”Sluta med det där ljudet! Vill du att jag ska köra av vägen?”, utbrister jag irriterat. Edvard ser förorättad ut men sedan bryter ansiktet upp i ett irriterande leende.

”Förlåt mig för att fröken Linnea inte kan köra och göra något annat samtidigt”

”Det kan jag visst! Det är bara… irriterande!”

Vi tystnar båda två och det enda som hörs är vägen som susar förbi utanför bilfönstret. Jag håller ögonen på vägen, fortfarande med vitnande knogar och bittert tuggande på insidan av kinderna. Edvard sitter vänd ifrån mig med ögonen någonstans på tallarna utanför fönstret, träden som rör sig förbi som gröna suddiga rökmoln. Jag får dåligt samvete för att jag blivit arg, för att jag alltid blir arg på honom när det egentligen är någonting annat som ständigt gnager i mig. Han vänder sig om igen och börjar istället pilla på knapparna till radion. Jag öppnar munnen för att be om ursäkt, säga att jag är ledsen för att jag slagit bort hans händer. I samma sekund susar radion till och sedan hörs ett öronbedövande brusande i hela bilen.

”Men vad gör du!”, skriker jag och slår återigen undan hans händer. Jag stänger av radion och tystnaden är återställd.

”Men jag kan väl inte hjälpa att radion inte funkar i den här sophögen till bil”
”Nej men det är ditt fel att vi var tvungna att ta den här, sophögen!”

Omedvetet börjar jag köra snabbare och jag ser till mitt stora nöje hur Edvard kastar oroliga blickar på hastighetsmätaren. Där igen, som ett mörkt moln kommer skulden. Den jag alltid känner för andra människor. För att jag inte kan vara tillräckligt bra, inte kan vara tillräckligt förstående och blid. Jag vill vara den där lättsamma ljusa flickvännen. Dottern som alltid ringer upp och berättar om allt bra som hänt i veckan. Vännen som ringer varje dag bara för att höra hur det är med alla. Istället känner jag mig som en parasit som parasiterar på alla andras glädje, drar damm över den där jag kommer och solkar tillvaron för alla. Men ingen sa någonsin emot mig, ingen skrek någonsin på mig och blev arg. Alla bara tillät mig att vara den jag var, göra som jag gjorde. Jag önskar att någon skulle göra det. Våga behandla mig som en riktig människa, inte hon som alla tar i som ett skört porslinsföremål, rädda att vilken sekund som helst kommer allt krackelera och stoft kommer bara finnas kvar av mig.

3. 

Från och med idag ska mitt liv vara gulligt, sött, fluffigt, som ett fyrverkeri. 

Hon var svart från topp till tå men hon lystes upp inifrån

- genom ögonen - av ett outsläckligt ljus, varmt och strålande. 

Innan hon kom hade jag liksom legat inkrupen i en mörk vrå och sovit.

Men så kom hon och väckte mig,

förde mig ut i ljuset, gav sammanhang åt allt omkring mig

och fogade ihop det till ett brokigt helt

och blev med ens min vän för livet,

den människa jag förstod bäst och höll kärast. 

JA JA JA, snart är det här två veckorna över. Det här halvåret över. Månaderna av tortyr, över. 

På måndag får jag träffa alla jag gillar igen. Sitta på deras jobb och dricka öl med rabatt. Ligga i någon park med böcker och smågräla om något oväsentligt. Höra om deras vardag, igen. Snälla ta mig dit snabbt. Om en vecka ska jag sitta på golvet hos mina klasskompisar som blivit mina bästa vänner och dricka tequila på banankartonger i en lägenhet utan möbler. 

Hem till min lägenhet igen, och den här gången ska det bli bra. Inte svält och ångestattacker. Utan vänner och glädje och fester. 

Sen kommer hösten, och jag vet inte vad som händer då. Jag visste inte vad som skulle hända den här våren heller. Och jag bara önskar önskar att den blir bra. Den måste bli det. Jag ska se till att den blir det. Lämna allt mörker bakom mig. 

Jag. Vill. Hem. 

Hem till min lägenhet, till att få göra vad jag vill. Till att slippa vara arg på min familj hela tiden. Hem till mina vänner. 

För vänner, är den familj man väljer. 

att ha läppstift. 

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Livet känns ju uthärdligt, men inte så roligt. Men jag börjar mer och mer se ljuset i saker. Jag har börjat längta efter saker igen. Sakna saker. Slutat vara bara en enda stor tomhet av ingenting. Jag är fortfarande ledsen, fortfarande arg, men jag är också glad, tacksam över att få leva, hoppfull. Jag vågar planera saker igen, vågar tänka att jag defintivt inte kommer att vara död om några månader. 

Jag längtar så vansinnigt mycket till hösten. Till vardagen, för jag älskar vardagen. Älskar att gå till skolan där i alla fall en drös av mina bästa vänner finns, varje dag. Hur vi bara slösar bort tiden tillsammans. Längtar efter rutiner och att få komma hem till människor jag gillar och dricka kaffe i höstmörkret. 

Läkaren från avdelningen jag var inlagd på senast ringde förresten igår, frågade hur jag mådde om och om mina mediciner. Om jag var säker på att jag hade så det räckte. Det har aldrig hänt förut, och jag blev glad för att hon gjorde det trots att det var över en vecka sen jag blev utskriven, att hon tänkte på det. Att det finns människor som bryr sig fortfarande.