Jag är livrädd. För livet, för allt. 

Och så förbannat trött på att vakna och vara jag. Vakna med ångest, och känna att dagen bara är något som ska fördrivas. Den här dagen också, och den ska också ta slut och sen kommer en till. Men det är ju det som är livet. Dagar. Och jag väntar på dagen då allt ska börja kännas bra igen. Just nu känns det som om jag springer och håller andan. 

Hatar mig själv, hatar mitt fula äckliga jag. Önskar att någon annan stod där, någon söt, smal. Någon annan som inte är jag. 

Sitter inne idag och lyssnar på Familjen. 

läsa. 

En dag, såg jag inte längre alla vackra gator omkring mig. Jag såg inte hur vintern höll på att förvandlas till vår och hur solljuset sakta letade sig in över mig, in i föreläsningssalarna. Jag märkte inte hur alla omkring mig betydde så mycket för mig, skrattade inte längre tillsammans med dem. Gick runt som i ett kallt vakuum. 

Allt blev bara mörkt. Tills jag låg i sängen hela dagarna. Jag gick bara upp för att äta, resten av dagen låg jag, utsträckt i sängen. Tittade på tv. Längtade bort till en annan värld. Jag låg under täcket och grät på nätterna, grät för att jag bara ville att allt skulle ta slut. 

Men det var inte livet jag ville skulle ta slut, bara allt mörker. 

De senaste åren har jag inte tyckt annat än att jag är misslyckad, värdelös, ful, tjock som inte förtjänade att äta och jag tyckte till slut inte att jag förtjänade att leva. Allt som var jag skulle utplånas. Jag har inte förstått hur någon ens kunnat närma sig mig. 

Men det senaste året, det här halvåret när jag bara mått åt helvete och har betett mig åt helvete, har alla funnits kvar. De står där stadigare än någonsin. Som mina stenar i strid ström av ångest, sorg och leda. Jag har fått höra hur mycket jag betyder för alla. Hur speciell de tycker att jag är, hur underbar jag är. Hur personalen när jag varit inlagd tagit sig tid för mig de inte visade någon annan. För att de gillade mig så mycket sa dem. Ingen, ingen, har vikit en tum när jag tycker att de bara borde kasta sig undan så fort de såg mig. 

Sakta, sakta, börjar jag förstå. Eller i alla fall acceptera att det är vad de tycker. Kanske är det så, ändå, att jag inte är så fruktansvärd? Kanske är det som han sagt till mig, det är ju jag som ska vara jag resten av mitt liv. Och jag är bäst på att vara jag. 

Imorgon är det dags att ta prover igen för att se så att jag inte har leukopeni (för få vita blodkroppar) längre, vilket jag antagligen inte har. Men ser verkligen fram emot ännu fler blåmärken av nålar. 

Ibland, på tal om något helt annat, vill jag bara gråta för att jag är omgiven av så fina vänner. Så fina. Som inger så mycket hopp, som önskar att de kunde visa mig framtiden och hur bra den kan bli. Och det är vänner jag fått senaste året som betyder lika mycket som om jag känt dem för evigt. 

Ingen annan skulle förstå och ingen annan skulle gå 
en meter för mig jag behöver dig 

Och i natt, du måste tvinga mig ut 
jag ska bara följa med 
jag behöver dig 
och i natt, jag orkar inte va rädd mer 
du måste ta mig någon annanstans 
hör du mig

Promenerat längs strandkanten och lyssnat om och om igen på Stockholm. Tänkt och längtat till något, något jag inte riktigt vet vad det är. Velat lägga mig och gråta i strandkanten i solnedgången men fortsatt, fortsatt för jag ska klara det här. 

kärlek.

Så här är det, tror jag. Och andra jag pratat med som växt upp med, vad ska vi nu kalla dem, störda föräldrar. 

Föräldrar som haft sina egna problem, som velat göra sitt bästa men inte kunnat. Men lik förbannat har de inte kunnat vara just föräldrar. De har varit de som skadat en istället för att vara den som ska skydda en. Den som ska vara ens sköld mot världen när man behöver den som mest. 

När man är tonåring, kanske storasyster därtill och det är ens verklighet med skrik och bråk. Då måste man sluta känna, det går inte. Det är ens enda sätt att överleva. Skulle man bryta ihop skulle man aldrig resa sig, inte ens krypa på knäna. 

Sen när tiden går och det blir bättre. Man släpps fri från helvetet och allt lugnar sig omkring en. Det är då allt kommer. Det var då jag tillbringade först tre veckor med att gråta, gråta för allt som hänt för att jag inte kunnat innan. Det var som om livet kom ifatt mig, för nu kunde jag, nu hade jag råd att falla. För jag visste att i alla fall någon kanske skulle kunna plocka upp mig om inte jag själv. En sån fruktansvärd ensamhet, och osäkerhet för att man vant sig vid att ta hand om sig själv men man klarar det inte mer. 

Jag vet inte om det gör det bättre. Men det ger lite tillförsikt och hopp. Att förstå att man mår dåligt för att man fått stå ut med så mycket och nu känner man. Och en dag när man gråtit färdigt och hatat färdigt och haft ångest, en dag går det över. 

Och det är då man går ut som vinnaren, vinnaren över livet. 

kvällssolen i en bil.