Jag hatar mig själv. Hatar vad jag gör mot mig själv, att jag inte bara kan sluta att vara så jävla destruktiv. Bara våga leva och ta risker. Istället för att stirra på mina lår. Jag förstör allt. För alla. Förlåt. Jag som hade kämpat så hårt för att nå dit jag var. Har lovat alla att jag äter ordentligt, fast det gör jag inte. Nu väger jag för lite igen. Och är så äckligt missnöjd med det samtidigt som anorexin bara skriker av lycka. Låt mig bli fri. 

Men jag är lycklig, i alla fall ganska. Jag är faktiskt det. Jag är glad, men livrädd. Glad men känner mig så ensam och ibland kommer mörket bara bakifrån och kramar om en in i minsta nerv. 

Jag vågar inte längre. Vågar inte ha praktik, vågar inte bli vuxen. Att jag snart ska ta ansvar för andra. Bära andras problem när jag inte ens kan bära mig själv. 

Jag har ont i huvudet och ont i magen och det känns som att jag är i ett vakuum. Vill att det ska bli imorgon. Vill orka vara glad igen och umgås med alla jag älskar. Men den dagen kommer, jag vet det. 

På torsdag vill mamma och pappa att vi ska äta lunch tillsammans, undra vad de vill prata om... Orkar inte. Förlåt. Jag ska bli en bra dotter. En bra syster. Förlåt förlåt. 

Hösten, världens bästa årstid. 

Jag har precis kommit hem efter att ha varit bortrest med mamma, och mormor, och kusiner, och moster och systrar. Jag blir galen av att vara med dem ibland, så många på en gång på små ytor flera dagar. Men samtidigt älskar jag det. Jag känner mig inte så jävla ensam när jag är omgiven av dem. Allt känns som om det är okej för en liten stund. Som att jag har en plats i världen. Jag känner så på dagarna med mina vänner också. Men sen kommer alla ensamma kvällar. Alla ensamma morgnar. 

Fast i morse när jag vaknade strök mamma mig över ryggen.

"Du vet att du äter för lite va?"
Jag tryckte ner ansiktet i kudden. Orkade inte prata om det. Orkar inte prata om att hon tycker att jag är alldeles för smal. Att jag måste börja äta mackor till frukost. Att hon tycker mitt hår blivit tunnare, men det har alltid varit tunt. Jag lovar och svär mamma. Jag lovar att ta hand om mig. Bli den dotter jag borde vara. 

Jag kan inte hjälpa det bara. Att jag är så rädd för livet. 

att resa.

Var hos läkaren idag, som jag förövrigt inte gillar eftersom han aldrig lyssnar ordentligt på vad man egentligen säger. "Jaha så var det kuratorn som...?" Aldrig gått till en kurator. Det var läkare på sjukhuset när jag var inlagd för tioende gången. Men den lilla detaljen... Han kom i alla fall fram till att ta bort två mediciner för att lägga till seroquel. Neuroleptika som typ ska minska ångest och tvångstankar är syftet. Men biverkningar som att man blir jättetrött hela tiden. Känns väldigt tveksamt om jag tänker ta den. Skola imorgon med vansinnes tentaplugg så nu måste jag verkligen sova.

Jag är så trött på att träffa läkare, psykiater, sjuksköterskor, psykologer... Berätta om mig själv. Vända ut och in på mig och försöka förklara. 

Men jag kan inte förklara. Jag kan inte uttrycka med ord vad jag känner, för det är bara känslor. Och nej ni kommer aldrig förstå. Det gör inte jag heller. Jag vill bara vara lycklig. Känna mig älskad av någon. Bo i ett hus tillsammans med alla jag älskar. Alltid vara tillsammans. 

Imorgon ska jag i alla fall till läkaren som jag inte alls gillar. Tack vare att han aldrig har tider missar jag viktiga saker i skolan också. Men jaja, får se vad han har att säga. Börja äta abilify kanske? Nej inte fler skitmediciner nu. 

Nu ska jag återgå till mitt melankoliska tillstånd. Tänka på röda höstlöv och hur mycket jag älskar hösten. 

att tända ljus