kaffe.

Min kropp är helt slut. Helt. Jag orkar knappt röra mig mellan badrummet och köket och varje gång jag ställer mig upp svartnar det nästan för ögonen. Är det här att kalla liv? Men jag ska promenera sen, och lyssna på We Found Love för tusende gången och fortsätta dansa fast jag inte orkar. Priset man får betala när man är dum och sjuk. 

Ska träffa en vän senare. Bio, den enda aktivitet jag orkar.

 "Ska vi äta tillsammans?"

"Eh... nej jag äter hemma". 

Morgonens besök hos psykologen avklarat. Vi pratade lite om att jag inte ska ha mina mediciner hemma, om att jag äter alldeles för lite och han undrade om han fick ringa till SCÄ. Ringa får han alltid men jag tänker inte börja där igen. Sen sa han att "ja du har blivit lite smalare, kanske.......", nummer ett man inte får säga. 

Det värsta med att gå i terapi är att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. En del saker är väldigt konkreta, som maten. Medan det som känns värst är sånt som jag inte kan sätta ord på. Det är bara en så obehaglig känsla som kan glömmas bort på något sätt när man väl sitter där.

Men jag är så bra på att resonera, jag vet mycket väl vad jag håller på med och varför ungefär, jag vet att det är idiotiskt och att det inte leder någonstans. Ärligt talat är det inte ens ett sätt att bli smal, för man kommer ändå aldrig kunna hålla den där svälten för evigt. Vilket man inte ens vill. Jag vet att jag borde äta och inte springa från min problem utan istället handskas med dom. Man jag kan. inte. sluta. Under samtalet berättade jag även om allt mitt hemlighetshållande, lögner och manövrar för att slippa äta. Sofistikerade, kallade han dem. Pinsamt tycker jag. Sen så jämförde han det med typ alkoholmissbruk, och japp, ett missbruk är precis vad det är. 

Jag har sån ångest, har ätit både lunch och middag. Måste kompensera imorgon och inte äta. Det värsta är att jag gör det här mot mig själv, jag trodde att jag kommit längre. Längre bort från det här helvetet anorexi. Ska till psykologen imorgon igen, får se vad han konmit på. För jag är tom nu.

Att skriva en sån här blogg har två sidor för mig. För jag är så himla rädd för att påverka folk, jag skulle bli så oändligt ledsen om någonting jag skrev gjorde någon annan sjuk eller sjukare.

Men samtidigt vill jag skriva om vad som händer i mig och vad som händer med mig. Och jag gör det inte på ett skönmålande sätt. Att skriva att jag inte äter på flera dagar, är ju förfan bara tortyr och leder ingen vart och det vill jag att folk som inte är sjuka ska se. Men för mig, som är sjuk, så kan jag inte göra annat än att befinna mig i det tillstånd jag är. 

Och just nu är det att inte äta, att svälta mig själv, men egentligen inte för att bli smal utan bara för att kunna överleva.  En dag snart kanske jag inser att livet är värt att verkligen LEVA. Kanske söker jag till Capio eller någon annanstans än SCÄ som inte kunde hjälpa mig. Fast går det att hjälpa mig? Verkligen? För jag drunknar i mig själv. 

För några månader sen ville jag inget annat än att dö. Jag bara grät och grät och hade sån ångest att det kändes som om väggarna skulle ramla över mig. Jag såg döden som den enda utvägen. 

Men nu, är döden det jag fruktar mest. Tanken på att alla ska dö, att jag en dag ska dö. En evighet av ingenting. Det ofattbara. Tanken på att andra människor jag känner ska dö, för tidigt, för unga, för gamla. Magen knyter sig, paniken sköljer över mig. Hela hela tiden. Tänker på det oavsett och kastar i mig lugnande för att klara att inte falla ihop. Även om jag ibland fortfarande känner i vissa stunder att döden skulle vara en så fruktansvärd lättnad.

Jag tycker ibland att man pratar för lite om sånt här. För lite av vad man känner, vad som ska hända, vad man tror händer. Som om man är rädd för andras känslor och andras. Att bara haspla ur sig "det blir bättre", när man egentligen inte har en aning. Men man måste hitta det i livet som gör att det blir bättre. Finns där och lyssna bara, försök inte ens hjälpa, bara finns, snälla. 

Är så arg på en kompis just nu att jag bara vill gråta. Sen är det värsta att hon inte ens menar det hon gör, men det händer för ofta och det blir så jävla sårande till slut. Och det gör också att det inte går att bli arg, för hon har ju alltid en ursäkt och vänder det mot att jag gjort något fel som varit otydlig. 

Fan. Och tjock i sommar kommer jag bli. 

Just nu vill jag inte leva, och det skrämmer mig hur lättpåverkad jag är- Hur lite som krävs för att putta mig mot branten. Har tagit två theralen nu, kanske tar några till för att överleva. För det ska jag ju.