Jag vågar inte längre. Vågar inte ha praktik, vågar inte bli vuxen. Att jag snart ska ta ansvar för andra. Bära andras problem när jag inte ens kan bära mig själv. 

Jag har ont i huvudet och ont i magen och det känns som att jag är i ett vakuum. Vill att det ska bli imorgon. Vill orka vara glad igen och umgås med alla jag älskar. Men den dagen kommer, jag vet det. 

På torsdag vill mamma och pappa att vi ska äta lunch tillsammans, undra vad de vill prata om... Orkar inte. Förlåt. Jag ska bli en bra dotter. En bra syster. Förlåt förlåt. 

Jag är så trött på att träffa läkare, psykiater, sjuksköterskor, psykologer... Berätta om mig själv. Vända ut och in på mig och försöka förklara. 

Men jag kan inte förklara. Jag kan inte uttrycka med ord vad jag känner, för det är bara känslor. Och nej ni kommer aldrig förstå. Det gör inte jag heller. Jag vill bara vara lycklig. Känna mig älskad av någon. Bo i ett hus tillsammans med alla jag älskar. Alltid vara tillsammans. 

Imorgon ska jag i alla fall till läkaren som jag inte alls gillar. Tack vare att han aldrig har tider missar jag viktiga saker i skolan också. Men jaja, får se vad han har att säga. Börja äta abilify kanske? Nej inte fler skitmediciner nu. 

Nu ska jag återgå till mitt melankoliska tillstånd. Tänka på röda höstlöv och hur mycket jag älskar hösten. 

Så sitter man här på Slussen igen. Alla tusen miljoner gånger jag väntat på tunnelbanan, åkt förbi. På väg hem. På väg till skolan. På väg till ett hem med människor som skriker på en. På väg mot det stora tegelhuset med alla som ska förstå sig på en ätstörningar. Förstå sig på mig. Glad. Ledsen. Full. Förtvivlad. Ensam. Med vänner.

Kära Slussen. Jag vet inte vem jag är eller vad jag känner. Men vi känner varandra.

Ångest ikväll. För att jag gillar att vara ensam, men känner mi så ensam. Konstig kombination. Vill bara bo i ett stort hus med massa människor på en gång. Så att man kan vara ensam tillsammans. Precis så vill jag ha det. 

Imorgon kväll är det fest hos en tjej i min klass. Ska komma dit med rödvin. Sätta mig i ett hörn och bli full. Skämt åsido ska jag faktiskt inte alls det, tänkte ta med till henne. Ska måla naglarna. Sminka mig svart. Rött läppstift. Sätta upp håret. Svart klänning. Ska vara skitsnygg, för det är det enda jag kan. Fast jag är ful. 

Halvmåne i natt. Höstlöv som faller och åh vad jag älskar hösten. Vad glad jag är att jag lever, även om det är svårt ibland. 

Vissa dagar känns det som om någon vänt ut och in på en. Vissa dagar känner man sig som om man skulle kunna rädda världen. Vissa dagar känner man sig som världens minsta. Vissa dagar känns livet i varenda fiber av kroppen. Vissa dagar känns som om hjärtat bara gått mitt itu och tagit resten med sig. 

Igår morse bara vaknade jag upp och mådde... Dåligt. Trots att jag spenderat fredag kväll med världens bästa vänner. Visste inte riktigt varför och över vad, jag bara gjorde det. Tog en promenad i regnet och ville bara gå runt och gråta, gå hem och hoppa från balkongen. Men jag har blivit så mycket bättre nu. Jag ringde min mamma istället, ringde och sa att jag ville göra något. Istället för att gömma mig som jag gör annars. 

Idag bara vaknade jag upp och kände att allt var helt okej, att allt är okej för en stund i alla fall. Och så får det vara. 

Jag har nog accepterat att jag kommer nog aldrig bli helt glad igen. Det är liksom inte en del av mitt liv. 

Utan jag får leva med det som är mitt liv. Att stundtals vara lycklig. Ständigt leva med att hata min äckliga kropp. Mitt fula ansikte. Mitt värdelösa jag. Men utan att skada mig själv. Utan att vara destruktiv mot mig själv, utan att svälta mig, utan att försöka ta livet av mig. 

Jag får acceptera det. Så en dag, kanske, kanske blir det bättre. 

Ingen bra helg direkt. Har känt mig ledsen och hatat mig själv ännu mer än vanligt. Jag vet inte ens riktigt varför. 

Ute regnar det, och har åskat och blixtrat och jag sitter med tända ljus. 

Känner mig konstigt ensam, jag är verkligen inte ensam. Jag har min familj, släkt, underbara vänner. Jag har allt det där. Ändå när jag går här i min lägenhet, är det som om det bara är jag och min lägenhet och mina tankar som faktiskt finns. Det enda jag kan lita på 100% till att det inte försvinner.  Fast jag kan ju också försvinna iväg. 

Jag vill bara gråta just nu. Vill bara krypa ner i golvet och försvinna iväg någonstans. Känns så där i kroppen när det bara åker runt som något ledsamt obehagligt. Som gör att jag inte riktigt vet var jag vill eller om jag ens vill. 

Har varit jättelycklig de senaste veckorna, de senaste dagarna. Inte varenda sekund, inte varenda minut men jag har varit glad. Och när det gäller mig är det ett så fruktansvärt stort framsteg. Men när det där ledsna kommer tillbaka hela tiden känns det liksom lite hopplöst, som att jag inte riktigt litar på att allt kan bli bra. Även om jag vet att det blir bättre. 

Äntligen har hösten kommit och allt det där jag har väntat på. Jag hatar helger, hatar att sitta hemma och ha tid. Tid att lägga ner på att tänka och ha ångest. Känna efter hur min kropp känns och springa till spegeln hundra gånger på en dag bara för att kolla, för att kontrollera. För att sedan ibland bryta ihop i sängen. 

Sitter vid köksbordet och har precis ätit frukost, dricker mitt kaffe nu och lyssnar på musik. Önskar att jag var någon annan. Söt, smal, en bra människa. Men det är jag inte. Så jag får bara acceptera det. Duscha och försöka sminka över hela mig själv. För ikväll ska jag på fest.