Jag blir arg över andras vänner, som låtsas bry sig så mycket och finns där. De finns där, på sms, på facebook. På ett bekvämt avstånd utan att behöva anstränga sig det minsta lilla. Så fort det blir för läskigt, så fort det innebär jobb försvinner det. Men vet ni, livet är jävligt läskigt. Det är jobbigt. Ibland outhärdligt. Men det är också underbart och framförallt bara en gång och det vi har är varandra. Det enda som egentligen spelar någon roll är det faktum att vi gör det tillsammans, på gott och ont. 

Så för i helvete, lägg er själva åt sidan lite. Åk till sjukhuset, håll hennes hand för hon behöver det. Hon behöver veta att ni finns där på riktigt. Det är vad jag gör för mina vänner. Allt. Är deras familj och hjärta när inte deras räcker till inte eller orkar slå. Visst, det är tungt men jag vet att de gör samma sak för mig sen. 

Och kan ni inte göra det. Sluta låtsas finnas där.  

December. 

Jag älskar december, jag älskar julen. Jag älskar alla ljus, julgranar, hysteriska julsånger och julfilmer. Stämning, snö och isiga gator.

Förra året vid den här tiden var allt så himla annorlunda, och jag är så glad att jag inte är där. Vissa dagar har jag aldrig mått så dåligt och vissa dagar har jag varit så glad att jag vill skjuta upp genom taket.

December är slutet på någonting, och början på någonting mycket bättre.  

(raderad bild)

Här är jag. I våras när jag var för smal och så himla olycklig. 

Jag kanske ångrar denna bild. Men jag tänker låta den ligga upp ett tag i alla fall. För att visa, att man inte ska skämmas. Inte skämmas för att man mår dåligt, för att man mått dåligt. Att man kan förändras och att man kan må bättre. 

Ibland funderar jag på att lägga upp en bild på mig själv. Fast å andra sidan varför det? Det är ganska skönt att kunna skriva vad jag vill och det finns ingen risk att någon vet att det är jag. Men ändå kan jag tycka, vad har jag att dölja? Att jag har mått dåligt? Ja, det har jag. Det är inget jag skäms för. Visst skäms jag för saker jag skrivit och saker jag gjort. Men det är inte vart jag står idag. Och det är jag stolt över. 

Denna helg har jag fått höra att jag är omtyckt, att jag är vacker, att jag är underbar, att jag är fin. 

Jag önskar bara att jag kunde få tro på det. Verkligen få känna det.  

Att jag inte bytte gymnasium. Att jag inte berättade för någon hur dåligt jag mådde. Att jag slutade äta. 

Men jag skulle aldrig vilja ändra det. För det har gjort mig till den jag är nu. Jag ser det som en... tillgång. Nu gör jag det.  

Det här är sådant som är svårt. De senaste födelsedagarna har mest varit pest och pina, för de har varit jättefina men jag har inte känt mig fin och var det defintivt inte i själen heller. När jag fyllde 20 var en bra födelsedag. 18 sög. 19 sög. 17 och 16 minns jag inte ens. Förutom att jag knappt kunde ha min minililla klänning längre och bara tänkte på hur jag skulle börja svälta mig igen dagen efter. De som varit innan är ju så svåra att minnas. Alla de där bra födelsedagarna bara glider ihop. Alla fina kalas jag haft. Den gången jag skulle få en cykel och det bara regnade och regnade. När jag fick en dock och var hemma från skolan och var lite för gammal egentligen. Massa fint.  

Att peka ut ett favoritminne känns nästan makarbert. Som om det bara fanns ett, eller som att det som varit allra best så enkelt skulle kunna utkristalliseras ur ett helt liv av både dåliga och bra minnen. För de där mest avgörande och bra stunderna är inte alltid de bästa minnena. De bästa minnena är på sätt och vis fragment av små saker, som när vår katt vi hade när jag var liten la sig under mitt täcke, hur roligt man kunde ha en hel vanlig dag i skolmatsalen, första gången man inser någonting man inte insett förut som är så bra. 

Men jag ska inte vara sån, jag ska försöka komma på något som verkligen står ut.

Förra våren, när jag åkte till Paris. Var där en hel vecka med massa fina vänner och vi hade så himla kul.

När min yngsta lillasyster föddes. När jag såg hennes svarta fjuniga hår och lilla missnöjda ansikte för första gångern.