Ni som faktiskt läser den här bloggen, vilket är himla roligt att se. Är det något speciellt ni skulle vilja läsa om, några frågor? Snälla kommentera så sitter jag inte här och pladdrar bara. 

Kram på alla er fantastiska människor där ute. 

Är så arg på en kompis just nu att jag bara vill gråta. Sen är det värsta att hon inte ens menar det hon gör, men det händer för ofta och det blir så jävla sårande till slut. Och det gör också att det inte går att bli arg, för hon har ju alltid en ursäkt och vänder det mot att jag gjort något fel som varit otydlig. 

Fan. Och tjock i sommar kommer jag bli. 

Just nu vill jag inte leva, och det skrämmer mig hur lättpåverkad jag är- Hur lite som krävs för att putta mig mot branten. Har tagit två theralen nu, kanske tar några till för att överleva. För det ska jag ju. 

Jag kan ibland tycka att det är lite tråkigt att blogga helt anonymt. För jag vill visa vem jag är, jag skäms inte för vad som händer i mig och med mig. Det är nog mer det att jag vill vara den som berättar. Jag vill inte att personer i ens omgivning, som man knappt pratar med, ska kunna ta reda på saker om en. Nu är det ganska liten sannolikhet men det har faktiskt hänt mig förut. Och då känner jag mig helt handikappad när jag ska skriva, då vågar jag inte skriva samma saker för jag är rädd för hur det ska påverka mig och påverka andra. 

Men samtidigt tycker jag att man kan få en fantastisk bild av en människa bara genom att läsa. Genom att få se allt det där personliga man annars inte skulle fått ta del av.

Just nu har jag sån ångest och mitt liv känns så tomt och meningslöst, så nu ska jag ta en promenad. 

Nu mår jag lite bättre än jag gjorde i går kväll. Men inte mycket, och nu har jag trösten att jag är inomhus, i min säng ensam. Jag pratade med pappa i tyå tre minuter i telefon och han sa att "ja idag verkar du ju gladare". NEJ JAG ÄR INTE ETT DUGG JÄVLAFUCKING GLADARE. "jaha, nja...".

Ibland känns livet som ett skämt. Min psykiater har... glömt (?) att skicka remissen. Så jag ringde för att göra egenanmälan, de sa att det var vädligt dåligt att jag inte redan fått en tid och lovade att en terapeut därifrån skulle ringa i fredags. Ringde någon? Nej, självklart inte. Ett tecken på att man bara borde försvinna?

Idag är jag helt darrig, för jag har inte tagit mina mediciner på flera dagar. Varför? Jag vet inte. För att, vad är poängen med den?  

Den här helgen har varit så fruktansvärt meningslös. I fredags träffade jag någon jag inte träffat på länge. Först hade jag det så himla bra, men sen kom allt det där mörka ikapp mig och jag bara grät och grät. Hon ville åka till akuten med mig igen men jag vägrade. För jag ska inte göra något dumt, kan det inte bara för göra förbannat ont ibland? Resten av helgen har jag legat i sängen och igår började jag kräkas. Jag har inget immunförsvar längre. Så idag missade jag en viktig sak i skolan och nu kommer jag få restuppgift och snart är det tenta men jag orkar inte plugga orkar ingenting. Herregud rädda mig. 

FAN. 

Inget allvarligt misstag jag gjort egentligen. Det kommer fler chanser att rätta till det. Men ibland önskar jag bara att något kunde få gå fucking lätt för mig. Men nej, mitt liv ska tydligen bara vara en enda lång motgång. Jag har förstått det nu. Tack.

Jag önskar att jag kunde få säga att allt bara är bra. Att livet är en värdfull plats för mig. Fast i natt, låg jag i famnen på min sovande pojkvän och tänkte på hur jag skulle försöka ta livet av mig. Hur jag skulle börja svälta mig igen för att jag är så katastrofalt totalt misslyckad. 

Jag har inte svultit mig idag. Jag lever. Jag går sönder men är samtidigt ganska glad trots min ångestattack just nu som ligger som en sten över bröstet. Imorgon ska bli en bättre dag och sedan ska hela mitt liv bli så fantastiskt, för det förtjänar alla. Nästan.