Har börjat hata helgerna av någon anledning. Kanske fö att det finns för mycket tid då. Tiden är nog min värsta fiende. Antingen finns det för lite av den, allt jag ska hinna göra, alla jag ska hinna träffa och att hela livet är så himla kort. Eller så finns det för mycket av den, tankarna som bara kan virra runt allt de vill, att livet aldrig kommer bli bra och tiden mellan de mål mat jag tillåter mig att äta och tiden jag är ensam. 

Jag har känt mig smal idag, jag har känt mig söt. Jag har känt mig tjock och ful idag. Jag har varit glad idag och jag har varit ledsen. Nu ska jag på en förfest innan vi ska ut. Har det här blivit min nya lösning, att dricka? Det får det inte bli.

Min första kyss var värdelös och så oromantisk det kan bli. Jag var full. Jag kände inte killen. 

Men ändå var det en så himla bra känsla. Och ja, det var min första kyss.  

Lyssnar på världens bästa låt just nu, dricker kaffe med tända ljus och försöker bara finnas. För det är okej att bara finnas. Min syster mår inte bra, min lilla lilla syster och det känns förjävligt. Det gör det. Men jag måste finnas för henne. Vara stark för hennes skull. Hon ska aldrig få må som jag gjort. 

Usch, jag har verkligen haft en skithelg. Egentligen en ganska bra men jag har mått så himla himla dåligt. Men nu känns det bättre faktiskt. Även om det lite beror på att jag äter sämre, vilket gör att jag mår bättre. Så himla dålig och värdelös och meningslös lösning. Men ibland vet man inte vad man ska ta till för att må bättre. Men jag vill bli sådär smal igen. Jag kan inte förneka det. Fast jag får får får inte.

Nu ska jag bege mig iväg på dagens äventyr med musik i öronen och försöka glömma. 

Älskar så många. 

En gång drömde jag om att bli smal. Lättare än luft och dyrkad av alla, fast det blev inte så. Jag blev smal men låg i sängen på kvällarna med sömnmedel i kroppen och trodde varje natt att jag skulle dö. Att mitt hjärta till slut skulle stanna. 

Nu drömmer jag om att få ett bra liv. Att få känna mig nöjd med mig själv. Att få träffa någon jag älskar och som älskar mig och att få barn. Att få ett jobb jag trivs med. Att bli lycklig. Det är vad jag drömmer om.  

Svarta jeans. Mina favoritsmycken, två stycken. Tofs. Converse. Min kofta från London. Nu längtar jag efter snö. 

Jag känner mig otillräcklig. Ful. Tjock. Gnällig. Förstår inte varför någon gillar mig, verkligen inte. Fast egentligen tror jag inte att någon gör det. 

Oj, nu kom jag på att jag glömt ta mina anitdepp idag. Kan det påverka humöret så här snabbt? Jag tror inte det. Men man kan ju hoppas. För idag känns inget bra. Bara när jag vaknade i armarna på min pojke. Fast sen började tankarna igen. Att han antagligen lämnar mig vilken sekund som helst. 

Den här veckan har varit en bra vecka. En sån där vecka allt går så bra att man bara väntar på när fallet kommer. För ju högre man klättrar på den där stolen för att nå upp ju hårdare faller man sen ner på kakelgolvet. Så har mitt liv alltid varit, fast kanske blir det inte så den här gången? Kanske finns någon som kan hålla emot och fånga. 

Veckan har gått så snabbt. Jag har jobbat mycket hemma, träffat många och varit på kbt-grupp. Nästan gråtit lite och varit arg på min behandlare i telefon. Inte för att jag sa någonting, men det var det jag var. Hatat mina lår, hatat mitt ansikte, hatat mitt hår. Ätit antidepressiva som vanligt och ibland velat hoppa ner från bron på vägen hem. Konstigt det här, med livet.