Min handväska kan innehålla precis allt. Man bär med sig allt det som är viktigt för dagen och sådant som bara råkat hamna där och bara råkar hänga med. Men vanligt förekommande är:

• plånbok
• nycklar
• mobil + hörlurar
• en bok
• läppstift/läppglans/lypsyl
• kurslitteratur i något slag
• papper
• pennor
• kollegieblock
• tamponger
• gamla kvitton och annan värdelös skit...

En sak jag dock har svårt att släppa är rädslan för att folk inte ska gilla mig. Att de ska tycka att jag är tråkig, eller ful eller för tjock för att vara värd att umgås med. Framförallt för tråkig eller ointressant. Lika tråkig som denna blogg, som förövrigt är så långt ifrån det som är jag egentligen. 

Mina syskon ger mig så mycket glädje, så mycket kärlek och så mycket skuld och ansvar. 

Jag älskar mina två småsyskon över allt annat. Jag kommer alltid finnas där för dom. De ska alltid ringa mig mitt i natten när de druckit för mycket och jag kommer och hämtar dem. När deras första pojkvänner gör slut ska de komma hem till mig och äta glass och gråta i min soffa.

Men jag skäms för att jag inte alltid kunnat finnas för dem på det sättet jag ville. Att jag oroade dom genom att sluta äta. Idiot är vad jag är för det. Samtidigt har jag tagit för mycket ansvar, för det har gått ut över mig för att andra inte klarat av att ta hand om dem som de förtjänar.

Fast jag skiter i hur jag mår och hur det ska vara och bör vara. Jag ska alltid finnas för dem ändå.  

Gråa byxor. Svart linne. Lång kofta. Svarta skor. 

Min tro är inget uttömmande ämne. Credo. Vad tror jag på egentligen? Just nu inte mycket. Svårt att tro på saker när man känner sig så innerligt ensam fast man har så mycket människor omkring som älskar en. Jag önskar att jag hade något att tro på, för jag är rädd. Så rädd för mycket.

Men jag tror på en framtid. Jag tror på människor, jag tror på det jag älskar och bryr mig om. Jag tror på att vi fan måste bry oss om varandra mer och sluta trasa sönder varandra. Det är min tro. 

Det är ganska svårt att peka ut speciellt ögonblick tycker jag. För än så länge har allt som hänt i mitt liv växt fram. Växt fram till något sämre, eller till något bättre. Men aldrig den där chocken. Aldrig det där att man vaknar upp och så är allt bara annorlunda. 

Kanske finns det där ögonblicket ändå. Kanske när mina föräldrar insåg att de inte älskade varandra. Ett ögonblick jag inte upplevde men som påverkade hela mitt liv. Eller kanske ögonblicket när jag insåg att jag inte trivdes i min skola och bytte och fick mina underbara vänner. Eller ögonblicket jag visste vad jag ville bli. Ögonblicket då jag såg den jag är kär i för första gången. 

Fast än så länge väntar jag nog fortfarande på det där ögonblicket. Kanske kommer ögnblicket bli när jag ser mitt barn i ögonen för första gången, eller gifter mig och lovar att älska min man i nöd och lust. Allt sådant. Men det får tiden utvisa. 

Jag har haft en bästa vän som jag gillade över allt annat. Vi höll varandras händer, fanns för varandra, kysste på varandra på kinderna när vi var fulla och stod utanför klubben när den stängde under gatulamporna. Sen försvann hon, hon hittade väl något bättre. När jag blev sjuk. När jag satt hemma och hatade mig själv och svälte mig själv hörde hon inte av sig längre. Jag tycket att jag förtjänade ensamheten. 

Det betyder inte att jag inte har bästa vänner längre. Jag har många, jättebra vänner. Jag har flera stycken bästa vänner jag berättar allt för, eller i alla fall nästan. Men kanske ingen bästa vän längre. Vad är det värt när man ändå bara blir sviken? Håller kanske en arms avstånd mellan folk och mig nuförtiden. För att det är lite för läskigt att släppa någon sådär rakt på hjärtat.  

Men tack ändå, för att ni gjort mig till den jag är. För att ni älskat mig och tagit hand om mig. För att ni får mig att inte känna mig totalt värdelös.  

Mådde så bra. Sen gled jag tillbaka i gamla banor, och nu ångest. Precis innan när jag ska sova. 

Har känt mig omtyckt idag. Värdefull. Inte fullt så avskyvärt tjock.

Blir nästan rädd, ska jag gå och tro saker om mig själv som inte är sanna nu? Är det så va? Så dum reaktion. Kanske såg jag mig inte som ett vandrande fläskberg för att jag inte är det. Kanske såg jag mig som omtyckt för att jag kanske är det.

Kan det vara så? Kan det?