Vaknade efter mardrömmar och låg och ångestade mig länge i sängen. Ville dö, sprang sedan upp och städade. Kollade på Bachelorette och allt annat som gick på tv medan jag pluggade. Höll mig flytande. Längtade. Saknade. Ångrade. 

Idag är det kanelbullens dag, en löjlig dag måste jag säga erkänna. Men samtidigt lite löjligt trevligt sådär. Nästa år önskar jag bara att jag vågar äta bullar, eller låt mig rätta mig själv, att jag kan tillåta mig själv utan ångest. Jag kanske ska äta en bulle senare. Jag får se. Fast jag tror inte det. 

På torsdag har jag samtal igen. Med den nya. Känner mig ganska förväntansfull inför detta, till skillnad från total uppgivenhet som jag brukade känna förut. Promenerade hem över bron förut och kände mig... duktig. Inte en vanlig känska i mitt liv då jag mest känner mig otillräcklig och ful och inte alls duktig.

Men samtidigt, måste jag vara duktig ? Nej det måste jag inte. Det måste jag inte. Jag måste inte ta ansvar för andra människor, men jag måste ta ansvar över mig själv. Det är vad jag vill ha sagt idag.  

Kanske den svåraste eller lättaste frågan i världen. Kärlek för mig är villkorslöst. Man är beredd att offra sig själv, kasta sig huvudstupa för branter och ibland bara sitta där i timmar med huvudet i knät och stryka över håret. Att ta ett kliv ur sitt eget liv. Att se att någon annan står där, att man står där tillsammans. Att man litar på varandra till hundra procent, man litar på att man har varandra. 

Sen kan kärlek vara fruktansvärt. Man får fjärilar i magen blandat med taggiga stenar. Man har inte den minsta tillit utan ser bara blint med rödad blick.

Oavsett, skulle jag aldrig vilja leva utan kärlek.  

Den mat sjunker sakta, som spisas med tårar.

Ryskt ordspråk.

Frukost: Fil med branflakes + 3 mackor

Fika: Chokladtårta

Mellanmål: Äpple

Middag: Rotfrukter med kyckling

Har ätit alldeles för lite idag egentligen. Men ja, bakis och fikaångesten till trots har jag ändå gjort mitt bästa. 

Mitt humör är som en berg-och-dalbana. Eller som solen, som ser ut att gå upp och ned fast egentligen gör den inte det. För solen är konstant, och det är vi andra som snurrar runt den. 

Eller ja, vad ville jag ha sagt med det där? Att man vaknar med ångest och vill dö, bara för att det är en ny dag. En ny dag som man inte vet vad den kommer att innehålla. Man kan gissa sig till hälften, självhat, självförakt och det som gör att man inte vill gå upp någonsin mer. Fast sen så slås man av att dagen kanske kommer att innehålla mer än så. Kanske träffar man fina vänner. Kanske träffar man nya vänner. Kanske får man en komplimang. Kanske är det bara en dag.

Vi pratade om det där med dagar igår. Att man måste lära sig att varje dag är inte alldeles underbara och speciella. Utan de kan vara helt ordinära. Dagarna går, och det är ju det som är livet.

Inte visste jag att alla de där dagarna som kom och gick var livet. 

Mitt huvud är kaos. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad jag känner. Jag vet... verkligen... inte. Glad, ledsen, upprymd, deppig, mörk, ljus, tjock, smal. Känner mig omtyckt. Ibland hoppfull. Sen kommer hatet mot mig själv. Sorgen över att ha lämnat svälten. Lättnad över att ha lämnat svälten. 

And my life is just an image of a rollercoaster anyway. 
 

Egentligen vet jag inte riktigt om jag haft någon första kärlek. Förälskelser har jag haft. Men aldrig den där kärleken när det bara bubblar i magen och hjärtat gör ont. Tyvärr, händelöst inlägg detta. För jag tar för allvarligt på kärlek för att kunna formulera det här. 

Konstigt det här, att sammanfatta sig själv, i ett blogginlägg på inte allt för många ord och meningar. 

Finns ju tusentals saker man kan skriva. Som att mitt hår är blont. Min favoritdryck är kaffe. Jag gillar fina saker. Växter dör bara jag närmar mig dom. Jag är ganska snäll. Jag har skor i massa färger. Jag gillar klänningar.

Annars då? Jag är en tjej, kvinna, vad man nu väljer att säga. Har inte riktigt kunnat identifiera mig vid det där att vara kvinna. Låter lite läskigt i mina öron. Är i 20-årsåldern. Några år äldre kanske, men det säger jag inte. Jag pluggar. Jag har ätstörningar och har haft det länge. Fast jag börjar bli bättre. Jag har depression. Vet inte om det blir bättre. Men det lär det ju bli (?). 

Ja, jag är jag. Ganska olik alla andra. Ganska lik.