Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag är rädd inför framtiden. Rädd för framtiden. Rädd för hur mitt liv kommer bli, eller hur det inte kommer att bli. Tänk om jag aldrig blir lycklig? Tänk om jag aldrig får barn? Tänk om jag aldrig träffar någon jag vill leva med och gifta mig med och vara lycklig med? 

Sånt tänker jag på när jag ligger i sängen i mörkret och försöker sova. Fast hjärnan liksom hakar upp sig. Så nu tar jag min tillflykt till mina böcker, och kanske ska måla naglarna.

Imorgon ska jag på lunchgrupp igen. Sen skolan. Sen träna.  

Jag har flera olika bloggar. Det har nästan blivit som mina olika personligheter, mina olika sidor. En glad sida, där allt bara är bra. En sida som är sjuk, men kämpar och peppar. En sida som bara är arg, ledsen och ibland omöjlig. Kanske borde jag förena dessa någon dag? 

Vilken blog jag skriver i beror på hur jag känner. Just nu känner jag mig ledsen, arg och omöjlig. Och därför skriver jag bara här.

Fast även om mitt mående svajar. Även om jag svajar gör inte mitt ätande det, i princip i alla fall. Så ingen behöver oroa sig för mig längre. Även om jag hela tiden balanserar på en tunn tunn linje.  

Glad. Jag är glad idag. Jag kunde skratta under mitt samtal. Jag kunde se hur sjuk jag varit, är. Nu är det bara maten som saknas. Måste börja äta bättre. Jag måste. 

Jag har fortfarande inte ätit sedan i söndags och jag är så förbannat trött. Promenerade hem i en och en halv timme i regnet och trodde att jag skulle dö hela tiden. Jag gick och var arg på mig själv. Arg för att jag låter mig själv göra det här, mot mig. 

Lyssnade också på radio. Det var ett program som handlade om utsatta barn i Sverige. Statistiken visar att en halv miljon av landets två miljoner barn lever i hem där det förekommer missbruk eller psykisk sjukdom. Alltså en FJÄRDEDEL av alla barn far illa. Det är helt sjukt mycket. Gud vad jag känner att jag vill göra någonting, jag vill få barn att må bra. Usch. Jag funderar på att börja volontärjobba på BRIS. Något måste jag ju börja fylla ut min tid med istället för att ha ångest jämt och då kan jag ju göra något vettigt. Måste bara må bättre själv först, annars tror jag risken finns att man kan påverka andra negativt.

Så det kan jag se som något slags delmål. Må bättre för att hjälpa andra. Då slipper jag tänka så mycket på hur tjock jag blir (kan man ju önska).