Jag är hemma igen, kom hem igår kväll och nu har min bästa finaste vän varit här. Eller en av dom. 

Jag äter trots att jag är ensam, för jag tänker inte ge upp det. Det är inte värt det. Inte sagt att jag hatar min kropp över allt annat, men jag ska fan inte låta det styra mitt liv. Ingen gillar mig mer för att jag är smalare. Ingen. Och den som nu gör det kan dra åt helvete. Finns inget val, man måste äta. Förr eller senare måste man. Jag vill vara snäll mot min kropp nu. Inte plåga den mer. 

Att bo ensam är skönt, men hemskt. Hatar att vara ensam för jag känner mig så tom. Rädd för att bli ensam. Det är som att man inte längre tar allt för givet, det där med att ha människor omkring sig. Tänk om man blev helt ensam i världen? 

Imorgon är det dags att ta prover igen för att se så att jag inte har leukopeni (för få vita blodkroppar) längre, vilket jag antagligen inte har. Men ser verkligen fram emot ännu fler blåmärken av nålar. 

Ibland, på tal om något helt annat, vill jag bara gråta för att jag är omgiven av så fina vänner. Så fina. Som inger så mycket hopp, som önskar att de kunde visa mig framtiden och hur bra den kan bli. Och det är vänner jag fått senaste året som betyder lika mycket som om jag känt dem för evigt. 

Gick en promenad förut och jag trodde jag skulle dö, massor av gånger. Bara falla ihop i skogen och så skulle allt vara över. För varje ny uppförsbacke som kom slog mitt hjärta hårdare och hårdare. Förlåt kroppen. 

Imorgon ska jag förhoppningsvis till IKEA med pappa. Köpa det sista som behövs till mitt hem. 

Men det är så jobbigt för det enda jag känner för är att vara ensam. Promenera ensam. Läsa ensam. Titta på tv ensam. Bara vara ensam, bara behöva lyssna på mig. Men jag tänker inte ge hän åt den känslan, för det slutar aldrig bra. Bara att stå ut tills det känns bra. Bara fortsätta äta, bara fortsätta leva. 

Fake it 'till' you make it. 

Idag när jag skulle hämta mina mediciner hos sjuksköterskan ville hon att jag skulle väga mig först. Och det gick jag dum som jag är med på. Fan jag vägde så pinsamt mycket. Resten av dagen ville jag bara gråta, och vill fortfarande för jag känner mig så misslyckad. Tvingar mig själv att gå ute varje dag, göra någonting för att inte bara bli liggande i sängen och gråta. 

Men jag känner att allt är så tröstlöst just nu. Det känns inte som att det finns någon hjälp att få, utan det jag har insett om livet, så är det bara. Jag vet att det inte är rationellt, men det är så det känns. Som att man faktiskt upptäckt att tavlan på väggen är grön, medan alla andra försöker övertyga en om att den är blå. Fast jag ser ju med egna ögon att den är grön. Hur kan man då ha så fel? 

Nu har jag i alla fall fixat internet här hemma. 

Nu bor jag ensam, lägenheten har varit kaos men nu är den nästan i ordning. Bara tusentals saker att sortera och massa saker jag måste köpa. Det är så skönt att få bestämma allt själv, hur det ska se ut, när och vad jag äter. Men det är också svårt, för jag ligger i sängen och har ångest. Tänker på mitt liv och hur jag ska leva det. Får panik vilken oentusiasm jag känner inför allt. Hur lite jag vill men hur mycket jag måste. Det enda som finns kvar är att önska att jag i alla fall gått ner i vikt.

Efter lite kaffe känner man sig som en ny människa. 

Sov till halv tre idag, tack vare lite sömntabletter och tack vare att jag inte ville gå upp. Drömde massa madrömmar om mat inatt, vilket verkligen är ett varningstecken. När man vaknar upp först illamående och sen så lättad över att allt det där godiset och korven man åt inte var på riktigt.

Idag har jag suttit och gjort en design till en viss blogg, som tyvärr är lösenordsskyddad så ni kommer inte in på den. Men hursomhelst är adressen tobefree. 

Om några dagar ska jag flytta hemifrån. Jag är så otroligt lättad och glad över det, det ska bli så fruktansvärt skönt att bara ha sig själv att ha hand om. 

Men frågan är, hur ska jag kunna ta hand om mig själv? Hur ska jag kunna äta när ingen längre kollar om jag gör det eller inte? Vad stoppar mig nu från att bara ligga och försvinna bort i en säng framför tv:n?

Det kommer bli så jävla svårt. Men på något sätt ska det gå.  

Att gå upp ur sängen i morse var som att bestiga ett berg. Såna där stunder man förstår varför kroppen behöver mat utan att känna sig hungrig egentligen, och så hade jag tagit två alimemazin och propavan kvällen innan vilket gör att man blir helt förstörd dagen efter ibland. Som tur var, eller det jag egentligen inte tycker, var min familj samlade vid köksbordet så det fanns inget annat att göra än att tugga i sig frukosten. Kom undan med en tallrik gröt i alla fall. 

Ska till en kompis födelsedagsfirande ikväll, vi ska laga mat tillsammans så då ska jag handla med mig exakt sådant jagkan tänka mig att äta. Himla skönt känner jag. Ska snart iväg och köpa en liten present också.